Det är tisdagseftermiddag och hos Internationella kvinnoföreningen i Motala pågår språkkafé och läxhjälp för ukrainska flyktingar. På projektorduken visas ett nyhetsprogram på lätt svenska. Ett inslag handlar om den senaste hackerattacken mot svenska hemsidor och ledaren Ilona Kuzenkova översätter att mycket tyder på att det är Ryssland som står bakom. Några antecknar och nickar när Sveriges NATO-ansökan nämns av nyhetsuppläsaren.
Nästa inslag handlar om rapparen Einár. Han är inte känd för deltagarna men i rummet uppstår en flitig diskussion om ordet "gäng" och olika synonymer till det.
Svenska språket är i fokus men under fikapausen berättar deltagarna att träffarna betyder mer än så. De ger stabilitet i tillvaron. Lisa Semych säger att hon känner sig trygg och får ny energi i gruppen. Här finns vänskap och förståelse.
– När du är ny i Sverige så vet du inte vem du är. Här är jag ukrainsk. Vi har alla samma problem och kan stötta varandra. Det får mig att må bättre.
Ett år har gått sedan Ryssland inledde en fullskalig invasion av Ukraina. Maria Usenko minns när hemstaden attackerades och familjen fick spendera de första tio dagarna i en källare. Barnen sov på golvet till ljudet av bomber och skottlossning utanför huset. Det var en skrämmande tid och första halvåret i Sverige började sonen gråta av rädsla så fort någon plingade på dörren, berättar hon. Som mamma var det viktigast för henne att sätta barnen i trygghet:
– Om vi inte hade haft barn hade vi kanske inte kommit hit. Vi kom hit för barnens skull. Det är viktigt för alla mammor att barnen har en trygg uppväxt och framtid.
Tetiana Pushkarova och hennes familj tog sig först till Polen och därifrån till Sverige med hjälp av volontärer. Ganska snart insåg hon att kriget skulle kunna bli långvarigt. Första halvåret var tufft men hon beskriver ändå tiden i Sverige som positiv. Nu går barnen i skola och förskola och trivs.
Även de vuxna sitter i skolbänken. De ingår bland annat i Folkuniversitetets program där ukrainska medborgare som flytt till Sverige får språkträning, kompetensutveckling och hjälp att komma i arbete.
Kvinnorna runt fikabordet berättar om sina yrken i Ukraina: ingenjör, textildesigner, konditor, byggnadskonstruktör och landskapsdesigner. De är inte vana vid att sitta och göra ingenting, betonar Ilona Kuzenkova. Alla vill lära sig svenska så snabbt som möjligt.
– De vill inte gå på bidrag utan jobba och bidra till det svenska samhället, säger hon.
Framtiden är svår att greppa just nu. Lisa Semych längtar efter familjen som är splittrad över världen men har träffat kärleken och vill bygga ett liv i Sverige. Hon har sökt sommarjobb som parkarbetare på Motala kommun, ett sätt att knyta an till hennes utbildning inom skogsbruk och landskapsdesign.
Iryna Semeniuk har hemlängtan och blir rörd när det kommer på tal. Ett av barnen vill helst tillbaka till Ukraina, det andra vill gärna stanna i Sverige. Här finns skola, kompisar och idrottsaktiviteter. Livet går vidare – även för människorna som är kvar i Ukraina, konstaterar alla. Ilona Kuzenkova översätter:
– De verkar ha vant sig vid ljudet av bomber, sirener och att bo i kriget. Det är inte normalt men de har vant sig. Nu kommer våren och de ska börja odla potatis snart. Det är fruktansvärt men vad ska de göra? Livet fortsätter.