Humorshow
”Alla känner Ankan”. Med Anders ”Ankan” Johansson. Folkets hus, Motala 29/3. Spelas även i Linköping 1/4 och i höst: 29/11.
En lång kö till garderoben och en väntan under tio minuter, ackompanjerad av 40-talshits med Lasse Dahlquist och en envis rökmaskin. Så inleddes kvällen i ett fullsatt Folkets hus teatersalong på onsdagskvällen.
Det var värt att vänta. Ankan är alldeles ovanligt rapp och rolig, med ett plastiskt, yvigt kroppsspråk som vi känner igen från till exempel ”På spåret” och han är verbalt lika spänstig med sina egensinniga, sanslösa liknelser.
Han inledde med att presentera sig själv via en torr powerpoint-duk.
”Ni har lagt pengar på att se och höra en medelålders man med två barn och regelbundna kostvanor.”
Jo, och en vanlig ovanlig man som helt enkelt berättar om hur livet har varit och är, med början i den trygga villauppväxten i utkanten av Linköping. Om hur inget blir som man tänkt sig; ett predikament vi alla känner igen oss i. Men att det ändå händer kul grejer, just för att livet är så knasigt.
Hela kvällen är fylld av Ankan Johanssons träffsäkra och ibland halsbrytande iakttagelser, inte bara av sin egen uppväxt under 80-talet med typiska scener från en typisk skolmiljö. Han utsträcker sin förmåga att vara observant till sådant som att enkelt konstatera detta om män: ”Vi är… sämst.” Punkt slut.
Detta illustrerar han via hemstaden Linköpings devis ”Där idéer blir verklighet.” Inte alla idéer ska bli verklighet, nämligen. Detta visas med en film av uppfinningen ”The Hawaii Chair”, en sanslös roterande arbetsstol som enligt reklamen ska tjäna som träning medan man arbetar vid datorn.
En stor behållning av denna rörliga stå upp-föreställning är det rappa tempot, totalt befriat från longörer. Sekundkorta musikillustrationer, ljus som förvandlas under ett par sekunder och signalerar ”fel, fel, fel!”
Det skulle gå att komma med långa rader av exempel på fantastiska uttryck (som att kalops låter som en sjukdom som drabbar tarmsystemet hos 70-plussare) men det är värt att konstatera att det finns ett allvar i Ankans minnen av en barndom där vuxenvärlden ofta var osannolikt tanklös.
Och fanns det någon anhängare av Sverigedemokraterna i publiken denna kväll fick den nog något att fundera över ute i garderoben.