De har liknande erfarenheter, men ändå olika upplevelser av att se sina nära råka illa ut. För hur gör man, när den man kanske älskar mest, hamnar i en alkohol- eller drogproblematik?
I ett samlingsrum hos MiniMaria sitter deltagare som just avslutat den sista gruppträffen för i år. De bjuds på kaffe, glögg och lussebullar. Även om ingen av dem egentligen skulle vilja vara där, har mötena resulterat i en ny gemenskap.
Johanna är mamma till en son i gymnasieåldern. Han har i botten en neuropsykiatrisk problematik och hon säger att han av andra kan uppfattas som lite annorlunda. På frågan hur hon förstod att han brukade droger, svarar hon:
– Jag hade en liten känsla att jag behövde ha koll, med tanke på vilka han umgicks med.
En dag stod polisen i trapphuset. Känslan hon upplevde när hon insåg att det var på grund av sonen, beskriver hon med ett ord.
– Uppgiven.
Klandra sig själv, att man kanske skulle ha gjort något annorlunda, är hon inte ensam om att göra. Samtidigt vet hon nu att det inte är hennes fel.
Kicki är också mamma till en son. Han berättade själv för 1.5 år sedan att han brukade droger och ville ha hjälp. Hon säger att hon inte hade märkt några förändringar i hans beteende då han har neuropsykiatriska funktionshinder som kan leda till bristande impulskontroll. Enligt Kicki var sonen bara 13 eller 14 år första gången han provade droger.
– Jag kände mig chockad, misslyckad och ledsen, säger hon om sonens erkännande.
Hon tror att ungdomar med neuropsykiatriska funktionshinder har större risk att hamna snett, även om alla kan göra det.
– De är lätta byten.
Kicki säger också att tillgängligheten på droger är alldeles för stor.
– Om du pratar med ungdomar är det lättare att få tag på droger än alkohol och det är billigare.
Deltagarna diskuterar vidare kring neuropsykiatriska funktionshinder, att de inte syns utåt. Det gör ofta att många inte förstår. Samtidigt kan vissa barn uppfattas som annorlunda, de kan ha svårt med nära vänskapsrelationer. Inte sällan används droger som ett slags självmedicinering, för att försöka må bättre.
För Kickis del började kampen för sonen redan i grundskolan.
– Det var total katastrof. Man stångar sig blodig som förälder för att få stöttning, säger hon.
I dag studerar han på annan ort, men kontakten är daglig och nära. Att han skulle lämna stan var något som hon ansåg nödvändigt.
Inför första mötet med anhöriggruppen var hon själv spänd.
– Jag var jättenervös. Men det har gått jättebra och man känner att man inte är ensam. Jag känner mindre skuld. Det har varit ett härligt gäng.
– Jag hade inte förväntat mig att knyta band, säger Johanna som sitter bredvid.
Lisa är en ung kvinna som berättar att hon har en nära anhörig som har brukat droger. Enligt henne var det han som ville att hon skulle gå med i gruppen.
– Jag har lärt mig massor här och att vissa problem finns kvar.
Är du orolig för återfall?
– En rädsla finns alltid. Frågan är bara, hur illa blir det om det händer?
Samtidigt finns det något som både Lisa och de andra fått lära sig.
"Man får inte ett återfall, man tar ett återfall".
– Och det är inte vårt fel. Att komma hit gjorde mer nytta än vad jag trodde, säger Lisa.
Martinas dotter gick från att vara väldigt nära sin mamma till att sluta sig, dra sig undan.
– Tonårsfasen kom som en smocka.
Hon tyckte att dotterns beteende var jättekonstigt men försökte backa och låta henne vara. På grund av psykisk ohälsa blev flickan alltmer isolerad. Till slut var det dottern själv som tog kontakt med MiniMaria på grund av sitt riskbruk.
Martina berättar att flickans pappa har missbruksproblem, något som påverkat hela familjen även om de inte längre lever tillsammans.
– Det kan vara väldigt svårt att komma överens i en relation, det är ännu svårare när man är separerad.
Också för henne har anhöriggruppen varit viktig.
– Det här är så främmande för mig och jag tar all hjälp jag får.
Martina tycker att deltagarna fått en gemensam syn kring hur man går framåt.
Kicki liknar det lite vid en ledarskapsutbildning.
– Man tänker först och agerar sen. Jag har lärt mig att bli mer eftertänksam.
Karin Ahlund som lett gruppen tillsammans med Åsa Ström planerar för en ny omgång i vår.
– Den här gruppen har varit en fantastisk första grupp. För många är det tufft. Ändå har de gett sig den på att komma hit. Det är så fint att se värmen som skapas mellan kursdeltagarna, säger hon.