Nioåriga dottern Lisa har snabbt lärt sig svenska och hjälper sina föräldrar att lära sig nya svenska ord.
– Välkommen, jag är Mykhailo och det här är min fru Marina och vår dotter Lisa. Vill du ha kaffe? Marina har bakat.
Det är inte gästvänligheten och inte heller att Marina Malyshenko har bakat ett delikat, ukrainsk fikabröd, som överraskar mig när jag kliver in i familjens hem i Motala.
Det är språket som Mykhailo använder som jag reagerar på. Med vetskapen om att han kom till Sverige i augusti hade jag förväntat mig att genomföra intervjun på engelska. Men när jag lämnar familjen, nära två timmar senare, har både Mykhailo och Marina närapå uteslutande pratat svenska.
Hur har ni kunnat lära er att prata så bra svenska så fort?
– Jag skulle vilja att det gick snabbare. Men så svårt är inte svenska. Det är inte kinesiska eller hebreiska. Man kan lära sig det ganska snabbt. Men första månaden här var hemsk, jag förstod ingenting, säger Mykhailo med ett leende.
– Vi studerar varje dag och vi pratar svenska med varandra hela tiden. Sen är vi jättetacksamma mot alla snälla Motalabor som kommit på språkcaféet på biblioteket och pratat med oss. Det har hjälpt oss otroligt mycket. Vi lär oss nya ord varje gång, säger Marina.
Tidigare i våras fick flyktingar från Ukraina börja studera på SFI. Stolt berättar Marina att de båda efter bara två månader klarade det nationella provet i svenska.
– Vi fick rådet att studera vidare och det ska vi göra. Jag måste göra det. För att få svensk läkarlegitimation måste jag prata perfekt svenska och kunna det svenska medicinspråket, säger Mykhailo.
Hemma i Cherson, i sydöstra Ukraina, jobbade Mykhailo som neurokirurg i 22 år. Fram till den 24 februari 2022 hade han aldrig haft en tanke på att lämna staden.
– Både min fru och jag har bott i Cherson hela livet. Innan kriget började var det inga problem. Vi trodde inte det skulle kunna bli krig ända fram till det började. Jag gick som vanligt till jobbet den dagen och i tre timmar hörde vi explosionerna runt sjukhuset. De första dagarna var hemska, det låg döda människor överallt på gatorna, säger Mykhailo.
– Hemma sov vi inte i vårt sovrum utan i hallen. Vi ville ha minst två väggar mellan oss och utsidan ifall det skulle komma en raket. Vi sov i våra kläder för att snabbt kunna ta oss iväg ifall det skulle behövas, berättar Marina.
Flyglarmet ljöd ständigt under de första dagarna, berättar de, och invånarna sökte skydd i skyddsrummen. Men att staden utsattes för raketattacker fick inte Mykhailo och hans kollegor att sluta utföra sitt jobb.
– Man kan inte lämna en patient att dö på operationsbordet för att springa ner i skyddsrummen. Jag lämnade inte sjukhuset på tio dagar. Vi opererade många skadade ukrainska soldater. För att de inte skulle riskera att bli avslöjade som soldater av ryssarna bytte vi namn på dem och gav dem ett namn på någon som bodde i Cherson, säger han och blir tyst en stund.
Berättar sen att de kunde ha gjort mer.
– De ryska solderna tillät inte medicintransporter till sjukhuset. Det var hemskt. Det gjorde att vi inte kunde operera så mycket som vi hade behövt, säger han.
Långt ifrån alla skadade som kom till sjukhuset gick att rädda. Som den äldre kvinnan som blivit skjuten av en rysk soldat när hon öppnat en glipa i gardinen för att se vad som hände på gatan utanför.
Det värsta för Mykhailo var den femårige pojke som föräldrarna rusade till sjukhuset med sedan han träffats av en gevärskula i huvudet.
Svaret jag får när jag frågar om de kunde rädda honom ger mig en klump i magen.
– Det var inget vi kunde göra. Hans hjärna var borta.
Jag blir tyst. Då bryter istället Marina in och berättar om det vackra som hände samtidigt som allt det fruktansvärt hemska. Hur invånarna i Cherson visade människans bästa sidor samtidigt som deras stad besköts med raketer.
– De första dagarna köpte många unga upp mediciner i staden apotek som de sedan kom till sjukhuset med. Medborgare köpte mat och fiskade i floden och gav till sjukhuset så de skadade skulle få mat. Barn gav leksaker till andra barn som fått lämna sina hem. Alla var jättesnälla och det var så fint att se mitt i allt det hemska, säger hon.
En dryg vecka efter invasionen hade de ryska styrkorna ockuperat Cherson. Många av invånarna hade då flytt västerut. Men familjen Malysko kom att stanna i ytterligare två månader. Två månader av ständig oro för vad som skulle kunna hända om de var på fel plats vid fel tillfälle.
– Folk protesterade ute på gatorna mot ryssarna. Många blev gripna och många av dem bara försvann. En väldigt känd man i Cherson, som var väldigt duktig och som hjälpt många, var en av dem. Och fortfarande vet ingen vad som hänt honom eller många av de andra de förde bort, säger Marina.
Mykhailo och hans kollegor fick under den här tiden åka hem och sova med sina familjer. Men varje gång de kom hem hade de fått order av sina chefer att skriva "Я вдома, я живий" i deras gruppchatt på Telegram.
– Det betyder "jag är hemma, jag lever". De ryska soldaterna var ganska elaka så man pratade inte med dem. De kom till sjukhuset och plundrade det på utrustning som de tog till Ryssland. Ja, de plundrade allt de hittade i staden, säger Mykhailo.
En natt drömde Mykhailo om datumet 18 april. De tolkade drömmen som att det var den dagen som kriget skulle ta slut. Men det blev istället dagen då de bestämde sig för att fly.
– Vi förstod att vi var tvungna att lämna. Det blev för farligt att vara kvar. Men det var svårt att hitta en väg ut från Cherson. Men på sociala medier, Telegram, fanns en speciell grupp som tipsade om några flyktvägar ut från staden. Jag minns när vi hade packat min gamla bil hur jag tittade upp mot vårt hus och tänkte att vi kanske aldrig kommer tillbaka, säger han och tittar snabbt mot sin fru innan han åter vänder blicken mot mig och fortsätter:
– Och jag tänkte att vi kanske inte ens skulle överleva natten.
Tillsammans med några vänner och deras familjer gav de sig av. På bilen hade de fäst skyltar som de skrivit BARN på. De hoppades att det skulle stoppa de ryska solderna från att skjuta om de blev upptäcka.
– Vi visste att det fanns de som hade blivit beskjutna när de försökt åka. Och på vägen ut passerade vi bilvrak och utbrända stridsvagnar. Men vi klarade oss och kunde köra hela vägen till Lviv i västra Ukraina, säger han.
I Lviv fick familjen bo hos några vänner under en tid medan de övervägde var de skulle ta vägen. En gammal studiekamrat till Mykhailo gav dem alternativet att ta sig till Motala.
– Vi studerade till läkare på samma universitet. Nu jobbar han i Linköping. Han ringde mig och sa att han hade en villa i Motala. Han sa att vi fick bo där om vi ville, berättar Mykhailo.
Familjen fick också ett erbjudande att komma till Kanada av en annan studiekamrat till Mykhailo. Nioåriga dottern Lisa fick frågan vilket av alternativen hon föredrog.
– Hon sa: "Vi åker till Sverige. Deras flagga har samma färger, blå och gul, som Ukrainas". Det avgjorde det hela, säger Mykhailo och tittar leende på Marina.
Den 20 maj i fjol anlände Marina, Lisa och Marinas mamma till Motala. Mykhailo däremot fick stanna i Ukraina i ytterligare ett par månader.
– Män under 60 år får inte lämna Ukraina för att de behövs i försvaret. Men jag har ryggproblem så jag fick speciellt tillstånd att lämna landet. Så den 20 augusti satte jag mig i bilen igen och körde hela vägen upp till Motala.
Tiden sedan dess har familjen till stora delar ägnat åt att studera och anpassa sig till livet i ett nytt land. För en tid sedan fick de flytta in i en egen lägenhet på Storgatan. Lisa, som tog med sin fiol från Ukraina, har börjat på kulturskolan och spelar nu både fiol och piano. Mykhailo har gått en introduktionskurs för utländska läkare på Sofiahemmet i Stockholm. Han har även gjort en praktikvecka på en läkarmottagning i Mjölby.
– Det var spännande att prata med svenska läkare och se hur de jobbar. Det är inte så stor skillnad. Utrustningen de har i Sverige är lite modernare. Men människor har samma sjukdomar och inuti ser människor likadana ut oavsett vilket land de bor i, säger Mykhailo.
Hans mål är att få svensk läkarlegitimation och återigen kunna jobba som neurokirurg. Medan han studerar så är det Marina som försörjer familjen. För sedan i mars jobbar hon på Pilgrimscentrums vandrarhem i Vadstena.
– Det är jättekul för mig att få jobba där. Jag är så tacksam för att de erbjöd mig ett jobb. Och det är så många vi har att tacka. Som Taras (Kuzmenko). Han är fantastisk och hjälper alla som behöver hjälp. Och Marlene (Bystedt) på Bryggan (Motala kommuns integrationsenhet). Men alla är jättesnälla i Sverige. Det har hjälpt oss jättemycket, säger Marina.
Rösten spricker lite när hon säger det. Snabbt tittar hon ner i bordet och stryker med handen bort en tår som letat sig ur ögonvrån. Sträcker sedan ut handen och lägger den över sin makes arm och lyfter blicken mot mig och fortsätter:
– Vi är inte unga, vi är 50 år, och att då börja ett nytt liv i ett nytt land är inte lätt. Men alla snälla människor gör att det blir så mycket lättare. Så du måste skriva att jag vill tacka alla människor i Motala som hjälpt oss, säger Marina.
Vad tycker ni om er nya hemstad?
– Vi trivs väldigt bra i Motala. Det finns vatten här och det gör att det känns som hemma. När jag åker över bron känns det som jag åker på Antonovskyjbron i Cherson, säger Mykhailo och spricker upp i ett leende.
Att börja ett nytt liv i ett nytt land är inte lätt när man är 50 år gammal. Men alla snälla människor som hjälpt dem och att Motala är så fint menar Marina har gjort det så mycket lättare.
En leende som försvinner när jag frågar om han och hans familj tänker återvända till Cherson den dag kriget är slut.
– Det finns inget att återvända till. Mitt sjukhus är helt förstört. Det ligger 100 000-tals minor i skogarna vi brukade gå i. Det kommer dröja väldigt många år innan Cherson och Ukraina är uppbyggt igen. Jag tänker att det för min dotters framtid och för min familj är bättre att bo i Sverige.