Skolan har påverkats av pandemin. Nyligen fick rektorerna redogöra får de åtgärder som vidtagits för att försöka minska smittspridningen. Alla gör så gott de kan, menar lärarfacken. Men de konstaterar samtidigt att det inte går att följa Folkhälsomyndighetens restriktioner.
– Det känns som att skolan är en undantagsvärld där vi som är där måste gilla läget, säger Johanna Ehinger Wren på Lärarförbundet.
Utmaningarna för skolan är flera. De fackliga påtalar att skillnaderna är stora mellan skolorna, svårigheterna ser olika ut. Matsalen är ett återkommande exempel, även om där vidtagits åtgärder. Bland annat äter flera klasser på olika skolor numera i sina hemklassrum. Korridorerna är ett annat problem liksom cafeterian.
– Där sitter eleverna på varandra. På vissa skolor ligger cafeterian mitt i så många måste mötas och passera där. Det låter kanske lite hårt, men man kanske skulle stänga cafeteriorna, säger Anette Sundqvist på Lärarnas Riksförbund.
Ytterligare en utmaning är klassrummen. Många av kommunens skolor är i dag nära, eller har redan nått, maxantalet elever som lokalerna är byggda för. Att då försöka sprida ut eleverna beskriver de fackliga företrädarna som omöjligt.
– Det är så trångbott på flera skolor. Jag vet att man försöker möblera så att eleverna ska sitta så enskilt som möjligt och inte i grupper, men att hålla de avstånd som rekommenderas går inte, säger Johanna Ehinger Wren.
– Det går inte att hålla avstånd när det är 30 elever i ett litet klassrum, tillägger Anette Sundqvist.
Situationen är olika för olika grupper. Vissa lärare, som estetlärare, kan träffa stora mängder elever och måste dessutom ofta komma närmare dem. Elevernas inställning är också en utmaning. Anette Sundqvist menar att det är ett problem att vissa elever, framför allt på högstadiet, inte tar restriktionerna på allvar.
– Det skapar oro. Vi har haft uppe frågan om någon form av distansundervisning på högstadiet, redan innan lagstiftningen kom. Men förvaltningen säger nej, säger hon.
Skolorna har vidtagit åtgärder och de fackliga menar att det fått effekt. Frågan tar på allvar, men man önskar också att det hade skett snabbare i flera fall.
– Nu får man ha munskydd om man bekostar det själv och nu finns skyddutrustning i förskolan. Jag tycker bara att det är synd att det var en sådan kamp för att få det, säger Johanna Ehinger Wren.
Båda de fackliga företrädarna talar om en balansgång. Att man dels ser elevernas behov av att vara i skolan och att alla elever inte klarar av distansundervisningen, dels hantera den oro som finns hos lärarna.
– Man oroas för att bli sjuk eller för att man har anhöriga som man kan riskera att ta hem sjukdomen till. Man oroas över att kollegor eller elever kommer sjuka till jobbet. Och rekommendationerna följs ju inte i skolan, det hålls inte avstånd, säger Anette Sundqvist.
Frågan om distansundervisning är dock svår. Eleverna behöver vara i skolan, det är man helt eniga om. Det finns alltför många som inte klarar att ta ansvar själva och hantera distansstudierna och alltför många saknar möjlighet att få hjälp hemma.
– Det här handlar om elevernas framtid. De riskerar att bli en förlorad generation och det kan kosta samhället miljonbelopp, säger Anette Sundqvist.
– Ingen vill behöva stänga skola. Man vill ha de öppna, men det behöver ske under trygga förhållanden, tillägger Johanna Ehinger Wren.
Är det trygga förhållanden i dag?
– Nej. Inte när man inte kan följa restriktionerna. Än så länge har vi varit förskonade. Nu ser vi att smittan ökar i Motala och vi vet att den kan slå mot vem som helst. Samtidigt går oron upp och ner, man blir luttrad också, säger hon.
Josefin Karlsson jobbar som förskolelärare på Norra skolan. Enligt henne har de för tillfället inte någon stor frånvaro, vare sig bland elever eller personal. Samtidigt är det många av lärarna som oroas för smitta.
– När man hör att det ökar i Motala då blir det en oro. Det känns som att smittan kommer närmare. Man har en oro över att dels bli smittad själv, men också för att kollegor ska bli sjuka och behöva vara hemma, säger hon.
Att följa alla restriktioner lyckas man inte med, det blir trångt.
– Man sätter regler som inte helt går att följa. Det är klart att vi gör vad vi kan, vi gör riskanalyser varje vecka som följs upp. Det arbetet har fungerat jättebra, men på en skola med många elever i klasserna, då är det omöjligt att hålla avstånd ordentligt. I matsalen är det pressade tider så där kan man inte sprida ut och sitta glest.
– De som bestämmer restriktionerna borde komma ut till en skola och se hur det ser ut i verkligheten. Som idag när det är 11 minus och de säger att man ska vädra – det är inte realistiska krav.
Trots oron så tycker Josefin att det är bra att skolan varit öppen. Både för elevernas skull men också för att föräldrarna ska kunna arbeta. Hon tycker att man lyckas väl med flera av de åtgärder som vidtagits för att minska risken för smittspridning, och att man får bra stöttning från skolans rektorer. Hon berättar att man märkt att andra sjukdomar minskat.
– Vi har inga fall av magsjukor och det är färre förkylningar och vanliga influensa som går. Eleverna har varit friskare överlag. Nu när man är hemma vid minsta symptom sprids inte andra saker lika lätt heller, säger hon.
På Skolgårda skola är det trångt, med mycket elever på liten yta, uppger Joakim Svensson. Som lärare och skyddsombud ser han trängseln som det största problemet.
– Det är så konstigt när man läser i tidningar, hör Folkhälsomyndigheten och Arbetsmiljöverket att man ska hålla avstånd, och så är det fysiskt omöjligt att göra det i skolan. Det är som att restriktionerna inte gäller här, säger han.
Likt på Norra Skolan finns här finns en oro över trängseln och smitta. Som en lösning har man tagit fram ett förslag på skiftesundervisning. I så fall skull halva högstadiet skulle kunna ha distansundervisning varannan dag.
– Vi har inte fått tillåtelse än. Eleverna i 7-9 är förberedda för att kunna göra det. Man ska inte vänta tills smittan tar fart, då är det lite grann för sent.
Joakim vill att det ska tas fler initiativ till att förebygga smitta.
– Det är som att Folkhälsomyndigheten måste säga något först innan skolan vågar göra något åt trängseln. Man börjar i fel ände med alla smååtgärder, men gör inget åt trängselsituationen.