Robert Gustavsson tycker att gemene man varit slarvig under pandemin.
Året med corona
Vissa har drabbats hårdare än andra av pandemin. För 37-åriga Robert Gustavsson och hans familj vändes livet upp och ner i april, när en anhörig blev svårt sjuk i covid-19. I mer än 100 dagar kämpade han för sitt liv i respirator, en kamp som han förlorade i juli.
– Man försöker få svar, men läkarna har inga för de har ju inte heller varit med om det här tidigare, säger Robert.
Han beskriver förra våren som en berg-och-dalbana - ibland med positiva besked och ibland med väldigt negativa.
Generellt ser Robert gemene man som slarvig.
– Det står stora skyltar på ICA Maxi att man ska handla ensam, men det är inte många som går själva. Folk skyller mycket på myndigheter, men man måste tänka på att det här inte har hänt förut, så det finns inget facit än.
Vad tänker du om dem som inte följer restriktionerna?
– Det är inte roligt att sitta i ett konferensrum på IVA och höra dem säga att ”nu har vi gjort det vi kan, vi kan inte göra mer”. Man måste se allvaret i vad som händer.
Han fortsätter:
– De som tänker att ”det drabbar inte mig” vet inte bättre. De kan inte tänka sig hur det är att gå igenom situationen när sambon ringer och man inte vet om hon vill att man köper mjölk eller om hon ska berätta att det hänt något.
Det är viktigt att förstå allvaret med pandemin, tycker Robert.
När Robert får frågan hur han mått under pandemins gång funderar han några sekunder innan han svarar:
– Jag har inte varit så mycket i mig själv och tänkt. Men det är klart att jag har varit dystrare. Man kan ju inte göra det där lilla extra som förgyller vardagen, men det är också ganska smått i det stora hela. Kan man välja att minska smittspridningen är det ett ganska lätt val.
Till vardags jobbar Robert som taxichaufför för Taxi Motala Vadstena AB. Han bor med sin sambo och deras döttrar på tre och fem år i en villa i Motala. Sedan unga år har han spelet handboll, men nu är alla träningar och matcher inställda.
– Visserligen får jag mer tid med familjen, men jag saknar gänget och att åka iväg och lira. Det är väldigt tråkigt att missa det.
Något som påverkats mindre än relationer och intressen är chaufförsyrket. Vissa typer av resor har visserligen minskat, men andra har samtidigt ökat.
Chaufförsyrket har inte påverkats lika mycket som Roberts intressen och relationer.
– Förut kunde man hämta två personer på akuten och köra hem, men nu åker alla ensamma. Så sjukresorna har ökat, men färdtjänsten har minskat. Äldre drar sig för att åka och handla och fika.
Robert belyser att själva arbetet inte har påverkats väsentligt, men att hygienrutinerna har gjort det.
– Vi tänker på att desinficera bussarna oftare och använder handsprit mer. Sedan har vi max tre kunder i bussen samtidigt inom färdtjänsten. Skolbarnen kan vara upp till sju stycken.
Han fortsätter:
– Eleverna vi kör går på samma skola, men vi blir mer utsatta för vi går ju inte där med dem. Taxiverksamheten kanske inte är det vi som land först lägger fokus på under en pandemi.
Det är svårt att följa restriktionerna som taxichaufför, belyser Robert.
Som taxichaufför är det även svårt att följa restriktionerna på andra sätt, menar Robert.
– Vi kör ju kunder som behöver hjälp för att komma upp i bussen. Det går inte att följa restriktionerna inom vårt arbete, vi kan inte sitta i förarstolen och säga ”välkommen in”.
Robert hoppas att pandemin snart lättar.
– Jag hoppas det blir vardag igen. Jag hoppas också att folk lärt sig något under den här pandemin och förstår vad som faktiskt är viktigt.