För tio månader steg han av tåget på stationen i Motala. Vi kan kalla honom Sya, en av många ungdomar som tagit sig till Sverige på egen hand. Han skickades iväg från oroligheterna i hemlandet av sin pappa som via kontakter lyckades få ut honom ur landet. Men därefter väntade en farlig flykt på vägen till väst. Han har gått långa sträckor ensam genom en skog utan mat och vatten. Han har simmat i Medelhavets kalla vatten i december och han har färdats med okända män som han bara kunnat hoppas ska rädda honom och inte lura honom.
– Jag var hela tiden rädd att jag skulle stoppas och skickas tillbaka, säger han.
Kort varsel
Men väl i Sverige hamnade han först i Lund innan han med kort varsel fick besked att hans nya hemstad hette Motala. Han fick först komma till ett boende och sedan ett annat. De ensamkommande måste ständigt vara beredda på att de kan komma att flyttas mellan boenden.
– Det nya boendet var bra. Jättebra. Vi fick egna rum, säger han och berättar att han trivdes med både personalen och de andra killarna där.
När de ensamkommande flyktingbarnen började komma till Sverige talades om att de skulle få hjälp på boende till dess att de fyllde 21. Regelverket har skärpts sedan dess och när Sya kom fick han veta att han bara skulle få stanna fram till att han fyllde 18 år. Men tillvaron för de ensamkommande innebär ofta snabba besked och beslut. Strax efter att Sya blivit myndig fick han besked att packa sina saker, inom en vecka skulle han flytta. Något besked om vart fick han först när det var dags.
– Det var inte alls roligt. Jag känner många här i Motala via kyrkan och Hallen. Jag trivs här, säger Sya.
Flyttad
I dag bor han på en större ort. Det nya regelverket innebär att kommunen direkt när en ungdom som väntar på besked om uppehållstillstånd fyller 18 år lämnar tillbaka ansvaret för honom eller henne till Migrationsverket. Ungdomarna ställs då inför valet att antingen ordna ett eget boende eller att flytta till ett av Migrationsverkets boenden. Något sådant finns inte i Motala och därmed flyttas ungdomarna någon annanstans i landet. I Motala pågår också ett omfattande arbete att organisera om mottagnignen av ensamkommande sedan regeringen meddelat att ersättningen sänks kraftigt.
För Sya blev det inte som han hoppats.
– Det är skitdåligt. Det bor 100 personer på boendet och jag känner ingen där. Jag är helt ensam, säger han.
– Det är som ett fängelse. Jag är fånge, men jag kan gå ut.
Rädd
Sya berättar att han inför flytten fick information av Migrationsverket att den kille som han skulle dela rum med pratar samma språk som honom. Det gör han inte.
– Vi pratar inte alls samma språk. Nu är jag rädd att om de skulle flytta mig så kommer han att tro att jag pratat om honom. Jag är rädd för honom.
Hans dagar i dag handlar mest om väntan. Väntan på besked från Migrationsverket.
– Jag mår jättedåligt just nu, jättedåligt. Jag önskar bara att jag får uppehållstillstånd och att jag kan bli fri.
Ibland åker han tillbaka till Motala och besöker sitt tidigare boende. Hur hans situation är i dag har han inte berättat för de ungdomar som bor kvar där.
– Det är fler än jag som har fått flytta. Men man berättar inte så mycket. De andra vill inte veta. Om de frågar svarar jag, men ingen har frågat.