Bo Johansson och Kerstin Johansson kan bli årets Motalahjältar för sitt stora engagemang för människor.
– Det var stora ord, säger Kerstin.
– Så kul, det värmer att höra, instämmer Bo.
Kerstin och Bo har båda ett stort engagemang för att hjälpa människor och de tar emot medmänniskor med öppna armar i sitt hem. Det började redan när de bodde i norra Botkyrka på 70- talet och plockade upp en liftande islänning längs en väg.
– Det var mitt i natten och han skulle åka mellan Örebro och Uppsala, men det gick inga tåg. Vi kunde ju inte bara lämna honom. Han fick sova hemma hos oss på soffan en natt. Det var lite vågat, men på 70- talet gjorde man så, skrattar Kerstin.
De har därefter haft många som bott hos dem.
– De första som bodde hos oss var tre killar från Tanzania. De studerade i gamla Sovjet och hade så långt att åka. Vi tyckte de kunde bo i vårt vardagsrum, berättar Kerstin.
Bo och Kerstin bodde då i två rum och kök.
– Vi hade våra sängar och de fick sova på soffan. Det går alltid att lösa, finns det hjärterum finns det stjärterum, säger Bo.
Paret flyttade till Motala 1982 då de fått jobb, hon på Statshälsan och han på Parkavdelningen.
– Den första som bodde hos oss i Motala var en utbytesstudent från USA. Hon undrade vad vi hade för regler. "Regler?" Ja, vi tar av oss skorna, jag kom inte på någonting. Men när man tänker efter har vi ju massor av regler.
Bo och Kerstin Johansson berättar att det var många känslor som dök upp när de skjutsade sin första utbytesstudent till Arlanda för hemfärd. "Vi kom att tycka så mycket om henne och när hon åkte hem kände jag "får vi inte träffa henne igen så dör jag. Men det fick vi, vi har varit i USA och hon var här nu i augusti och hälsade på", berättar Kerstin.
Då de hade ett iordninggjort rum kände de att de lika gärna kunde ta en till och har sedan dess haft många utbytesstudenter och seglarelever boende hos sig.
– Vi har levt med 20 olika människor genom åren, men då har vi bara räknat dem som bott längre än en månad. Vi har haft mer än 25 olika nationaliteter här hemma.
Är det inte svårt att ha många olika människor i sitt hus?
– Nej, det tycker jag inte, säger Bo.
Hur många har ni fortfarande kontakt med?
– Alla förutom några få. Två tjejer från Kongo-Kingshasa hade inga hemmaadresser, så dem har vi tappat kontakt med. Den första utbytesstudenten var här nu i somras.
Kerstin Johansson beskriver var hennes engagemang kommer ifrån. "Det kommer från kärleken till Gud. Jag har två förebilder, den ena är Jesus och den andra är Nelson Mandela".
Hur ser ni tillbaka på alla möten?
– Det har varit mest ungdomar från olika länder. Vi tycker vi haft ett rikt liv, alltid varit intresserade av våra medmänniskor, säger Kerstin.
– Det är spännande, man får lära känna nya människa. Man lär sig alltid något nytt, menar Bo.
Bo Johansson och Kerstin Johansson, är nominerad till Årets Motalahjälte 2023, bland annat för sina insatser med språkcafé för nyanlända. De berättar hur de kom på idén med språkcafé. "Vi fick reda på att invandrare från Turkiet i Tyskland hade en stor önskan om att lära känna en tysk familj. Jag tog det till mig och vi startade ett språkcafé här", beskriver Kerstin.
Sedan tio år tillbaka driver paret även ett språkcafé hos Furulid Equmeniakyrkan i Motala. Under två timmar varje lördag samtalar de med människor kring aktuella frågor och teman som de anpassar utifrån olika behov. De har haft runt 300 träffar genom åren.
– Det är så kul med alla underbara människor. Vi har haft svenskundervisning och försöker få människor att våga prata. Vi blir också ofta hembjudna på mat till människor, det är jättekul.
De har även lärt människor åka skidor, övningskört, plockat svamp, varit vid Tåkern, åkt skridskor, fiskat i Roxen och varit i Vreta på kosläpp.
– Vi lär oss också väldigt mycket om Sverige, när vi visar andra. Vi gör ingen skillnad på religion, alla är medmänniskor och välkomna.
Vad är det svåraste med ert engagemang?
– Man kommer så nära människor. Det värsta är med de som vill stanna, men som inte får det. Vi var kontaktfamilj åt några från Kazakstan en gång. En morgon blev de helt plötsligt väckta och fick snabbt packa ihop. De skulle skickas hem efter att ha bott här i två år. Det är nog det hemskaste jag varit med om, sådant skär verkligen i själen, berättar Kerstin.
Kerstin Johansson får tårar i ögonen när hon pratar om familjen från Kazakstan som de varit kontaktfamilj åt, de hade firat familjens sons ettårsdag och kort därefter fick de beskedet att de skulle lämna sverige. "Det är nog det hemskaste jag varit med om, sådant skär verkligen i själen", berättar Kerstin.