– Det är många som är här ofta och aldrig utnyttjar våra egentliga tjänster, det ett bibliotek ska vara till för. De kommer hit, hälsar, pratar lite och går och sätter sig nånstans. Sedan finns det de som är här varje dag men aldrig säger ett ord. Vissa hälsar inte ens fast vi ser dem varje dag.
Som bibliotekarie på Motala bibliotek får Maria Gottberg vara med om mycket som inte står i jobbeskrivningen. Plötsligt springer en liten pojke förbi och Maria hälsar och frågar om killen har ätit frukost idag. Det har han, men sommarlovet är en tid då skollunchen försvinner och biblioteket kan inte erbjuda mer än en mugg med vatten.
– En gång satt det en man och stirrade på mig länge, länge, under ett jobbpass. Det var såklart lite obehagligt, men det fanns inget ont uppsåt. Han var bara så desperat efter ögonkontakt. Han väntade på ett tillfälle att få prata, men ville inte störa i mitt jobb, säger Maria Gottberg.
För första gången ställs nu frågor om ensamhet och isolering i Folkhälsomyndighetens nationella befolkningsundersökning, Hälsa på lika villkor. Där uppger nästan var fjärde (23 procent) i befolkningen 16 år och uppåt att de besväras av ensamhet och isolering. Det är unga vuxna (16-29 år) och de allra äldsta (85 år och äldre) som i högst grad upplever ofrivillig ensamhet.
I linje med detta upplever Motala kommuns socialdirektör Pernilla Thunander att det främst är bland yngre som ensamheten ökar.
– Ensamheten bland våra äldre känns ganska konstant. Den har funnits där under lång tid.
Och hur ser det ut i Motala? Ganska likt rikssnittet, visar undersökningen. Andel av befolkningen i Motala kommun som upplever en avsaknad av emotionellt stöd är 13,4 procent, praktiskt stöd 5,1 procent och som uppger ett lågt socialt deltagande 39 procent. Motsvarande siffror för hela Sverige är 13,2, 5,9 och 30,6.
– Jag upplever inte att Motala sticker ut, men klart är att ofrivillig ensamhet är en av pusselbitarna till varför människor inte mår bra psykiskt, säger Pernilla Thunander.
Ett stenkast från biblioteket hittar vi i gamla sparbankshuset loppisen Nytt och nött. Systrarna Bettan och Annelie Rylander är de som för dagen säljer gamla grejer. Den sju-åtta personer starka personalstyrkan har dock kommit att bli mer än bara loppis-försäljare.
– Det är många som är så fruktansvärt ensamma. Det finns de som inte har pratat på flera dagar när de kommer hit. Vi är nog egentligen stans kuratorer, säger Annelie Rylander.
– Är vi oroliga för någon brukar vi be att få byta nummer med dem. Och så säger vi att de kan ringa om det är något, fyller Bettan i.
Mycket av det viktiga arbete som påverkar möjligheter till delaktighet, inkludering och gemenskap bedrivs i kommuner och civilsamhälle. Detta enligt Folkhälsomyndigheten. Motala kommun arbetar med två olika typer av insatser, öppna och biståndsbedömda.
– Öppna insatser är de utan bistånd som riktar sig till en bredare grupp. Det kan vara att introducera en aktivitet som riktar sig till missbrukare eller till äldre exempelvis. De biståndsbedömda insatserna är individuellt riktade. Det handlar till exempel om att erbjuda social tid, stöd att ta sig till och från en aktivitet eller att man får en kontaktperson, säger socialdirektör Pernilla Thunander.
Annelie och Bettan fortsätter med att dela med sig av en rad berättelser på temat ensamhet och utsatthet inifrån loppislokalen. Först berättar de om en man som under en tid återkommande kom in. Varje gång går han till synes planlöst omkring utan att köpa något. Loppis-gänget hade successivt börjat undra vad det var frågan om. Efter att vid flera tillfällen låtit mannen vara ifred så frågar till slut en i gänget om mannen letar efter något särskilt.
– Jag letar efter en fru, svarar mannen på knagglig svenska.
Efter några följdfrågor står det klart att det faktiskt är en fru mannen letar efter. Oklart ifall han hoppas träffa någon i butiken eller om han söker efter ett specifikt föremål som ska hjälpa honom i jakt på kärleken.
När vi besöker Bettan och Annelie har det gått några månader sedan de såg mannen sist.
– Kanske att han har hittat en fru nu, säger Bettan.
– Han kan ha blivit utvisad också. Vi har i alla fall inte sett till honom på flera månader.
Det finns människor som kommer in varje dag och nästan aldrig köper något. Likt människorna som går till biblioteket utan att ens öppna en bok.
Ensamhet är vanligare bland personer som har en lägre inkomst och bland dem som inte yrkesarbetar, enligt Folkhälsomyndigheten. Annelie och Bettan Rylanders skildringar av ensamhetens Motala bekräftar i mångt och mycket detta.
En dag kommer en man in och frågar ifall det finns något att äta. Nytt och nött-gänget erbjuder mannen några kakor som finns bakom kassan.
– Åh, vad snällt. Och gott. Det här är första gången på tre dagar som jag äter, utbrister mannen.
Annelie tänker på sin medhavda matlåda som ligger i kylen. Hon kan gå och köpa en dagens lunch eller äta när hon kommer hem.
– Jag kunde inte med att han inte hade ätit på tre dagar. Han fick såklart min matlåda och den glädjen som det innebar att se honom äta den var värd så mycket mer än en lunch, säger Annelie.
En kvinna kommer in och visar nöjt upp ett nyinköpt klädesplagg för systrarna Rylander bakom kassadisken och kommer snabbt in på hur gänget på parkbänken i stan är det enda tecknet på liv.
– Det händer ingenting inne i stan längre. Förr stod alltid knallar på torget, men det ser man aldrig längre. Jag tycker det är synd. Stan ska vara en mötesplats. Förr i tiden umgicks man, man kollade varandra i ögonen, nu kollar alla bara ner i sin skärm. När jag var ung gick alla på diskotek här. Jag tycker det är viktigt att ungdomar träffas och också rör på sig, musik och dans hör livet till.
Otaliga är de gånger som kvinnan gör ett försök att röra sig mot utgången, men hindras varje gång av viljan att få säga något ytterligare.
– Jag undrar vart vi är på väg. Det var bättre förr, måste jag säga.
Annelie och Bettan nickar instämmande. Kanske går kvinnan nu hem och berättar om sitt loppisbesök, kanske får hon vänta till nästa vända på Nytt och nött innan hon får berätta något igen. Här är fortfarande allt som vanligt för de ensamma.