Året med corona
Helén Bergvich, som är verksamhetschef på Capio specialistvård i Motala, tittar tillbaka på pandemiåret. Likt många andra har deras verksamhet ställts inför stora utmaningar.
– I början var det mesta lite oklart för alla, men alla våra medarbetare har haft stor förståelse och gjort sitt bästa för att hjälpa till.
Hon konstaterar att det blev ett visst bortfall på personalsidan när pandemin bröt ut.
– Allt var inte relaterat till pandemin, men det var en stor bidragande orsak till att det blev oroligt ett tag.
Har ni några vakanser nu?
– Vi är lyckligt lottade, det har inte varit några mängder men ändå så pass att det haft effekt på vår verksamhet. Det finns vissa vakanser men det är normalläge inom sjukvården.
I slutet av mars togs beslutet att de inte fick bedriva någon verksamhet på operationsenheten alls.
– Mycket för att kunna ställa om våra resurser, främst för att specialistsjuksköterskor skulle kunna vara på IMA-enheten som skapades i samband med pandemin. Plus att det var brist på vissa läkemedel och material som behövs inom kirurgin.
Var det svårt att få tag i skyddsutrustning vid pandemins start?
– Ja, vi köper via samma förrådssystem som Region Östergötland. Men när det var brist för oss så var det brist för alla. Företagen hängde inte med när den stora efterfrågan kom över en natt.
Operationsverksamheten var stängd till mitten på augusti då enheten startade upp igen, cirka 2100 inplanerade operationer fick ställas in. Något som har fått stora konsekvenser.
– Det var i augusti mellan nio månader till ett års väntetid till operationer, det var en fördubbling mot tidigare.
– Från oktober har vi kunnat ha samma volymer av kirurgi som innan pandemin. Vi ser en förbättring på köläget men i dessa tider hänger det hela tiden på en skör tråd.
Under den nya vågen som har kommit skickar de operationsteam till Linköping för att frigöra salar i Motala. Hon förklarar att Linköping haft svårt att hinna med alla de operationer som är brådskande.
– Vi måste fördela resurser till de enheter som behöver det utifrån vårdbelastningen som är.
Verksamhetschefen förklarar att det i början fanns mycket känslor och frustration bland medarbetarna.
– Många tyckte inte att resurserna användes effektivt. I ett läge fick vi permittera läkare, framför allt de som jobbade inom ortopedin. Något som personal uttryckte en frustration över när vårdbehovet var stort. Bara för att man har en hög medicinsk kunskap kan man inte stoppas in vart som helst i vården.
Hur tror du att jul- och nyårshelgerna kommer att påverka vården?
– Alla är ju rädda för ett ännu hårdare bakslag med smittan, det är fortfarande för mycket folk i rörelse.
Helén förklarar att alla medarbetare fått förfrågan om de vill jobba extra inom den regionala verksamheten. Något som en del har sagt ja till.
– Även om man inte jobbar på de tuffare avdelningarna som IVA så är många slitna. Trots det ställer många upp och gör det de kan.
Hon vill ge en eloge till de medarbetare som kämpar på och alltid gör sitt bästa.
– Jag är imponerad och stolt över oss som ställt om helt från vår vanliga verksamhet. Alla har varit lojala mot vårt uppdrag och gentemot regionen.
Hur ser du på framtiden?
– Jag måste tro på en ljusning, framför allt med vaccinet som är här. Det kommer göra en stor förändring, men jag tror det kommer ta tid innan allt blir som vanligt om det någonsin blir det.