Birgit tar emot i sin prydliga lägenhet på Samuelsbergshemmet där hon bott sedan 2007.
Vi sätter oss vid köks-bordet och börjar prata. Det blir högljudda frågor från reporterns sida eftersom Birgit inte hör så bra.
– Det är naturligt. Allt i kroppen blir ju slitet, säger hon.
Innan vi kommer in på huvudämnet, hur det är att bli gammal, berättar Birgit om sin barndom.
– Jag var yngst av åtta syskon. De fyra äldsta åkte till USA, de tyckte inte att det fanns nån framtid här. När den femte skulle åka sa pappa ”Nu räcker det”, så det var inget för mig att tänka på.
Hennes pappa som försörjde familjen som snickare, skadade sig och måste sluta arbeta.
– Jag fick börja jobba när jag var 13 år för att hjälpa till, säger Birgit och berättar att hon stod i mjölkaffär, var servitris och sedan från 15 års ålder sydde kläder på Borens trikå.
Egentligen hade hon velat fortsätta studera efter folkskolan.
– Min lärare ville att jag skulle göra det. Men jag var tvungen att tacka nej, jag visste att det inte fanns någon möjlighet. Fast jag hade gärna läst till något inom sjukvården.
1940, vid 23 års ålder giftehon sig. Hon och hennes man köpte ett hus i Duvedal och Birgit blev hemmafru.
– Min man tyckte att jag skulle vara hemma med barnen, många kvinnor var ju det på den tiden. Jag hade nog velat fortsätta på Borens trikå. Men familjen blev mitt jobb.
Två stora intressen har följt Birgit genom livet.
– Jag har läst väldigt mycket Men efter att jag ramlade och slog i huvudet för ett halvår sen har jag svårt att koncentrera mig på böckerna.
Det andra är musiken.
– Vi sjöng mycket hemma. Min bror var kapellmästare i Charlies dansorkester. Han frågade om jag ville uppträdamed dem. Men jag var så blyg så jag sa nej.
Hon fortsatte dock sjunga med sin familj och vänner, men nu är det slut.
– Det vill jag bespara omgivningen, säger Birgit som med glimten i ögat flera gånger under vårt samtal visar prov på sin slagfärdighet.
Minnet fungerar rätt bra, tycker hon.
– Tankarna går mest bakåt. På hur det varit, både sorgligt och roligt. Jag tänker inte så mycket på att jag är gammal, man växer i det – undan för undan. Det värsta är att det känns som att man inte har någon funktion att fylla längre.
Så börjar vi prata om hennesfyra barn, tio barnbarn och tretton barnbarnsbarn, varav de flesta bor i närheten och Birgit lyser upp.
– Jag är jätteglad för alla. Fast barnbarnsbarnen börjarbli så många att det är svårt att bli bekant med dem, säger hon och ler.
anders.rorby@mvt.se