Polisen larmades till adressen i Motala den 4 oktober i år. Boende i huset hade vaknat av oljud och gått för att kolla vad det var. Det visade sig att vardagsrumsfönstret var delvis sönderslaget och att en främmande man stod utanför, på den inglasade altanen.
– Det var en känsla av skräck, det här att vakna till smällar och att någon försöker ta sig in i ens hem, berättar mamman i familjen för MVT.
Hon fortsätter:
– Man agerar på adrenalin. Jag hämtade telefonen och min sambo konfronterade honom och skrek "stick härifrån, vi ringer polisen".
Paret larmade nödnumret 112 och lyckades till slut få inkräktaren att lämna platsen. När polisen kom hade han försvunnit. En av polismännen skriver i sin avrapportering att de vuxna i huset var "mycket skärrade". Vid tillfället var även parets minderåriga barn hemma.
– Jag tänkte mycket på barnen. Är de kvar däruppe och så? Det kändes som en lång tid men jag tror att det handlade om några minuter, från att vi upptäcker honom till att han väljer att gå, säger kvinnan.
Uterummet var tillstökat men paret kunde bara se att det saknades trädgårdshandskar. När polispatrullen var klar på platsen kom ett liknande larm där en person försökte ta sig in i ett lägenhetshus i närheten. Mannens utseende stämde mycket väl in på signalementet som familjen hade lämnat och han greps för inbrottsförsöket. I hans jacka hittades två par trädgårdshandskar och en sten.
Mannen i 30-årsåldern har nu åtalats i Linköpings tingsrätt. Han förnekar försök till inbrottsstöld men har i övrigt valt att vara tyst i polisförhör. Han är häktad i väntan på rättegången.
För familjen har den dramatiska händelsen satt spår. Ett av barnen, som vaknade när gärningsmannen hade lämnat platsen, har blivit mörkrädd och haft svårt att somna.
– Jag har varit mycket påverkad av det här. Jag har haft svårt att somna, varit lättväckt och reagerar på höga ljud både dag- och kvällstid. Så fort det blir mörkt håller jag mig hemma, jag tvekar för att gå ut, säger mamman.
Hon beskriver en känsla av otrygghet i huset.
– Det är just känslan att vi var hemma och vad hade hänt om han hade kommit in? De tankarna är ju kvar.
Kvinnan fortsätter:
– Jag känner instinktivt att jag inte vill bo kvar. Huset är en otrygg plats. Sedan vet man inte riktigt när tiden går men det har varit min första reaktion.