– Jag är rädd, rädd för att ”mina” gamla ska få det för att jag inte kan skydda dom helt och fullt ut. Rädd för att jag själv ska få det. Rädd för att om jag blir sjuk föra över det till min man som har en kronisk sjukdom, berättar en anställd som inte vill gå ut med sitt namn av oro för arbetsgivarens reaktioner, men även vissa arbetskamraters.
Kvinnan skriver att hon och maken isolerar sig när de inte jobbar och att de har gjort det sedan i våras. De träffar inte barn eller barnbarn.
– Sedan kommer jag till jobbet, jag tar på mig förkläde, handskar och tossor. Det är det vi har som vi får använda. Men jag blir mörkrädd när jag hör vissa av mina kollegor, många tar bara handskar om ens det. Jag blir vansinnig när jag hör deras resonemang, ”jag ska bara ge ögondroppar” eller ”jag ska bara ha en tillsyn”.
Enligt kvinnan finns det kollegor som ger uttryck för att "det är inte så farligt", men också de som vill ha skyddsutrustning. Men majoriteten, upplever hon, bär inte ens förkläde och från ledningshåll har inte skyddsutrustning uppmuntrats.
Har du ifrågasatt det?
– Jag fick ingen bra motivering. Men man är nära brukarna jämt. Det fungerar inte att vara två meter ifrån dem.
Att bära munskydd är inte heller rutin. De ska endast nyttjas om man misstänker smitta hos någon, enligt kvinnan.
Fram till i fredags fick personalen åka ifrån brukarna för att hämta skyddsutrustning. Nu har de via ett mail fått veta att de kan ha material i sina ryggsäckar.
– Men det får bara användas vid misstänkt smitta.
Att inte skydda sig mellan brukarna innebär en risk, menar kvinnan.
– Jag kan redan vara smittad och ha gått vidare till nästa. Jag blir både ledsen och förbannad över denna nonchalans som finns hos oss. Hittills har vi haft tur, ja jag kallar det ren tur att inga av våra pensionärer blivit sjuka. Men det är en tidsfråga.
Kvinnan berättar också att man på morgonmötena uppmanas att sitta 1,5 meter från varandra. Vid gemensam lunch sitter kollegorna som vanligt.
– Jag undrar hur vi ska få stopp på detta om inte ens vi inom äldreomsorgen gör allt vi kan?
Att inte få gehör och stöd tycker hon är väldigt frustrerande.
– Det känns som att de inte är noga med oss. Om en undersköterska dör, finns det tio till.
Vad hade du önskat av din arbetsgivare?
– Att dom lyssnade, förstod hur vi känner det som är ute och jobbar.