"Det är jobbigt att behöva hävda sig och visa att
'jag mår inte bra, jag hittar inte på, någon måste hjälpa mig'", säger Alice. (Personen på bilden är inte Alice)
"Bengt", som egentligen heter något annat, hör av sig till oss via mejl efter att reportaget om Johanna Malm och hennes panikångest har publicerats. I sitt mejl berättar han om sina nära erfarenheter kring psykisk ohälsa.
"När min dotter började ta sig upp ur detta så startade det ett nytt krig", skriver han. "En fortsättning som belyser hur en dylik person ska orka bli frisk samtidigt som man får kriga för en den viktigaste saken, försörjning, skulle vara viktigt".
Några veckor efter vår första kontakt besöker vi Bengts villa i Motala kommun. Inne i husets värme, bortom minusgrader och frostbeklädda trädkronor, väntar förutom Bengt också "Alice", hans 24-åriga dotter – huvudpersonen i denna berättelse. Hon drabbades under 2018 av en djup depression och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD).
– Vi visste ingenting om psykvården, försäkringskassan, arbetsförmedlingen eller a-kassan innan jag blev sjuk, säger Alice.
Nu vet både hon och hennes pappa mycket mer än vad de egentligen hade önskat behöva lära sig.
– Man känner sig utelämnad, för det ligger på dig som sjuk att ta kontakt med alla olika myndigheter och få allt att funka, samtidigt som du mår så pass dåligt att du inte orkar gå upp ur sängen eller duscha. Jag hade inte klarat det utan pappa, fortsätter Alice.
– Har du brutit benet har du en läkare och en kontakt på försäkringskassan. Det är rätt enkelt att hantera, när man heller inte har psykiska problem. Då kan man säga till läkaren att "jag kan fortfarande inte gå ordentligt", tillägger Bengt, fortsätter sedan:
Hur ska man orka bli frisk samtidigt som man ständigt får kriga för försörjning hos myndigheter? Den frågan ställer sig Bengt, som sett sin dotter insjukna i posttraumatiskt stressyndrom.
– Här är det flera kontakter. Det är läkare, psykolog, rehabkoordinator och försäkringskassan. Sedan kommer a-kassan och arbetsförmedlingen in också. Då är det sex personer och alla gör det som de har ansvar för, men ingen har ansvar för helhetsproblemet. Det här är inget brutet ben som man kan gipsa och sedan blir det bra, utan det här är en process.
Bengt tar en klunk kaffe ur en vit kopp innan han tar till orda igen:
– Att vara ensam i den sitsen med den typen av sjukdom... Vem ska man vända sig till?
"Jag har haft ett jättefint stöd från min familj och det är jag tacksam för. Det finns ju de som inte har något stöd alls och det var därför vi ville ta upp det här", säger Alice. (Personen på bilden är inte Alice)
Alice beskriver en stress och oro över möten, regler och andra saker att hålla koll på – samtidigt som myndigheterna använder ett fackspråk som är svårt att förstå.
– Ingen kan ha kontakt med varandra heller. Min person på försäkringskassan kan inte ta kontakt med min läkare och diskutera, utan det ligger alltid på den som är sjuk, säger hon.
På all annan stress finns dessutom en rädsla för att folk ska tro att man är lat, berättar Alice vidare.
– "Vadå orkar inte?", "Det är bara en dusch", "Det är bara att gå upp och laga lite mat"... Det är inte "bara det". Jag har jobbat sedan jag var 16 och jag är inte arbetsskygg för fem öre. Det är jobbigt att behöva hävda sig och visa att "jag mår inte bra, jag hittar inte på, någon måste hjälpa mig".
"Man känner sig utelämnad, för det ligger på dig som sjuk att ta kontakt med alla olika myndigheter och få allt att funka, samtidigt som du mår så pass dåligt att du inte orkar gå upp ur sängen eller duscha. Jag hade inte klarat det utan pappa", säger Alice. (Personen på bilden är inte Alice)
Vilka förändringar skulle ni vilja se inom myndigheterna, för att underlätta vardagen för den som är sjukskriven på grund av psykiska problem?
– Om varje myndighet som har ansvaret för ersättningen till den sjuke, ser till att kommunicera personligen med den som är sjuk och säkerställer att denne förstår, så skulle det underlätta, säger Bengt.
Klart bäst vore om det fanns en generell plan för psykisk ohälsa, som kräver lite annan hantering, framhåller han.
– Att hitta modeller för individen som gör att man tar sig tillbaka till arbetslivet, borde vara av stort ekonomiskt intresse för hela samhällsapparaten, oavsett vilken plånbok som ska betala.
Det är tufft att vara sjukskriven och samtidigt sköta flera olika myndighetskontakter. Det vet Alice.
Han tillägger:
– Det är som sagt stor skillnad på brutet ben kontra psykisk ohälsa. Vem som borde ansvara för detta vet jag inte, men om inte försäkringskassan tar ansvaret så borde exempelvis en rehabkoordinator få det ansvaret, som är insatt i regelverk och myndighetskontakter.
Något som Alice och Bengt vet, av nyfunnen erfarenhet, är att man som familj kan komma starkare ur ett mörker.
– Jag har haft ett jättefint stöd från min familj och det är jag tacksam för. Det finns ju de som inte har något stöd alls och det var därför vi ville ta upp det här, fastslår Alice.
"Att hitta modeller för individen som gör att man tar sig tillbaka till arbetslivet, borde vara av stort ekonomiskt intresse för hela samhällsapparaten, oavsett vilken plånbok som ska betala", säger Bengt, Alices pappa. (Personen på bilden är inte Alice)
Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och regionen framhåller att de har lagar och regler att förhålla sig till, när det gäller samverkan kring en enskild persons rehabilitering och vilken information som de kan dela. De kan dock kommunicera om den enskilde godkänner det.
"Men det är viktigt att den som är sjukskriven är delaktig för att vi ska kunna utreda vilket stöd individen behöver och erbjuda det", skriver Maria Kindahl, avdelningschef på Arbetsförmedlingen, i ett mejl.
Om man inte tycker att kommunikationen fungerar är myndigheternas tips att ta upp det med respektive instans.