Överläkaren Håkan Ledin, här flankerad av Jonatan Brandt och Elin Berg, berättar att operationsteknikerna och operationsresultaten utvecklats enormt mycket under de 30 år han varit versam på LiM.
– Du har inte svårt för att se blod? Jag frågar för att det har varit de mest oväntade som rasat ihop när de varit med här.
Överläkare Håkan Ledin tittar på mig genom plastmasken när vi tagit plats i operationssalen på våning 15 vid lasarettet i Motala. Här ska Ledin, tillsammans med specialistläkaren Jonathan Brandt, operationssjuksköterskan Elin Berg, narkossjuksköterskan Annette Bierfelt och undersköterskan Carina Jonsson genomföra den första av fem operationer denna dag.
Efter tydliga instruktioner att inte gå innanför den cirkel i golvet som utgör gränsen för det ventilationssystem som skapar ultraren luft kring operationsbordet tar jag plats vid fotändan.
Jonatan Brandt greppar skalpellen och lägger ett snitt rakt över patientens knä. De båda kirurgerna för sedan isär huden och blottlägger knäskålen. För en sekund hinner jag tänka att det ändå är förståeligt att det finns de som rasat ihop.
Men jämför man med hur det var när Håkan Ledin gjorde sin första operation i Motala för 30 år sedan är skillnaden stor. Det berättar han när vi några dagar senare träffas igen.
– Samlar du ihop allt blod under en operation nu så blöder det kanske en deciliter. När jag började 1992 blödde det kanske en liter under samma typ av operation. Så operationsteknikerna har gått jättemycket framåt och så även resultaten.
Blodet reagerar jag inte på under operationen. Men när de båda kirurgerna, med hjälp av bland annat såg och borrmaskin, tar bort de utslitna ledytorna på lår- och skenben blir det svårare. För tanken att patienten, som är ryggmärgsbedövad och därmed vaken, möjligen kan höra ljudet av sågen får mig att rysa.
Narkossjuksköterskan Anette Bierfeldt övervakar patienten och ser till att hon mår bra under operationen.
– Det händer att vi har patienter som vill se vad operatörerna gör under operationen. Men det låter vi dem aldrig göra och för att de inte ska höra något sätter vi på dem hörselkåpor. De har också fått lugnande medicin som gör att de inte uppfattar så mycket av vad som händer, förklarar narkossjuksköterskan Annette Bierfeldt när jag tagit mig runt skynket patientens överkropp ligger bakom.
På andra sidan hör jag Ledin och Brandt diskutera hur de ska gå tillväga för att resultatet ska bli optimalt. Patienten har inte bara kraftig artros utan även en stor snedställning av benet. Något som gör operationen något mer komplicerad.
– Utmaningen är att få till ett rakt ben som är stabilt. Det tog kanske 10-15 minuter mer tid än normalt men vi var ändå klara efter en dryg timme. Man kan säga att vi har blivit mycket duktigare. När jag började tog en knäprotesoperation kanske två timmar. Nu tar det en timme ungefär, så operationstiden har halverats.
Under operationen får jag förklarat för mig att inget knä är ett annat likt. Operationssjuksköterskan Elin Berg har därför inför operationen plockat fram ett flertal provproteser i olika storlekar. Efter att ha provat ut vilken som passar bäst får undersköterskan Carina Jonsson besked om vilken protes hon ska plocka fram.
Undersköterskan Carina Jonsson plockar fram den protes som ska opereras in. Att det är den rätta kontrolleras först av operationssjuksköterskan Elin Berg och därefter av minst en av kirurgerna innan förpackningen öppnas.
Innan hon öppnar förpackningen håller hon fram den mot både Elin Berg och Jonathan Brandt så att även de kan kontrollera att det är den rätta protesen.
När kirurgerna kontrollerat den händer något som förvånar mig. Elin Berg lyfter upp ett större stoppur och placerar väl synligt för hela teamet. Därefter talar hon högt och tydligt om att hon blandar cementen, fästmedlet som protesen ska fästas med, och trycker igång uret.
– Cementen har en brinntid på 13 minuter, det är den tid vi har på oss att få protesen på plats, förklarar hon.
Den enda som troligtvis känner av den tidspressen är jag. Jag är i alla fall den ende som slänger en blick mot klockan var och varannan sekund. Operationsteamet jobbar däremot lugnt och systematiskt och drygt sju minuter senare säger Ledin:
– Då ska vi bara sy ihop det så är det klart.
Ytterligare några minuter senare sätter Jonathan Brandt det sista stygnet där han för en dryg timme sedan satte skalpellen. Operationen är klar och narkossjuksköterska Bierfelt tar av kvinnan på operationsbordet hörselkåporna och berättar att allt har gått bra.
Hon får ett leende till svar.
Efter att ha sett operationen känns det smått otroligt att kvinnan om bara fem timmar ska ta sina första steg med ett nytt knä. Det hade inte varit fallet för 30 år sedan. Då hade hon fått ligga kvar på sjukhuset i en till två veckor innan hemfärd.
– Nu gick hon härifrån dagen efter med rollator. 75 procent av de som får en protes går hem dagen efter. Det är en bra siffra och stor skillnad mot hur det var, säger Ledin.
Utvecklingen av operationstekniker är orsaken till det. Men att patienterna kan åka hem tidigare är inte det han ser som det främsta beviset på att resultaten också blivit bättre genom åren.
– Patientnöjdheten är ett kvitto på det. Nio av tio patienter blir mycket nöjda. De som tycker att det blev ganska bra är inte med bland de nio, säger Ledin.
Hur mycket jobbar ni med att utveckla operationsteknikerna?
– Det är små saker hela tiden. Som du såg röntgade vi exempelvis patienten direkt efter operationen. Då får vi direkt feedback och kan se vad som har gjorts. Det kan leda till förbättringar vid nästa operation, så det är ett ständigt arbete. Jag tror inte man märker det från år till år, men skulle jag jämföra med för tre år sedan har vi ändrat jättemycket.
Blir det någonsin enformigt att göra samma typ av operation?
– Nej! Man kan tycka att det låter tråkigt att bara göra en sak. Men så fungerar sjukvården nu oavsett vilken kirurgisk disciplin du träffar på. Alla kirurger numera är väldigt nischade. Varför det är bra? Jo, för då blir man väldigt duktig. Den gamla tidens kirurger som kunde allt är utdöda nu. Det är en sån grej som också hänt på 30 år. Då gjorde alla allting så gott man kunde och resultatet var naturligtvis inte alls i nivå med resultaten nu. Kvalitén på operationer har ökat extremt mycket och det beror på den här specialiseringen.
Jonatan Brandt, Håkan Ledin Elin Berg
För mig som aldrig varit med under en operation var det en speciell upplevelse. Känner du efter 30 år något extra i en operationssal?
– Det är ett väldigt intressant ställe att vara på. Tar vi det i idrottstermer är vi verkligen ett lag som jobbar tillsammans där inne. Vi är fem personer som under en timme gör allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt för patienten. Det är ett jättekul sätt att jobba på tycker jag. Sen ger det en enorm tillfredställelse att kunna hjälpa någon som har ett handikapp eller svår värk.