Johanna lever på sjukersättning efter en olycka för många år sedan. Hon säger att hon alltid satt barnen först och trots små marginalerna har det gått. Hon har klarat hyra, kläder och mat och gör allt för att de ska ha ett normalt liv. Men det kräver planering av allt som kostar pengar, även små summor.
– Marginalen innebär inte så mycket med spontanitet. Då får man vara tacksam för att man är lite noggrann, planerande och har kontroll på det man kan, säger Johanna.
Till viss del tror hon att barnen lidit av familjens dåliga ekonomi.
– Men de skulle aldrig säga något. Fast jag tycker att jag märker att det finns önskan om att det skulle vara annorlunda. Jag tänker att det finns många idéer som de aldrig sätter ord på för de vet svaret.
Just nu har barnen inga fasta aktiviteter, vilket Johanna på ett sätt tycker är lite skönt, det innebär färre utgifter. Men hon berättar hur hon vid ett tillfälle, och efter stor vånda, vågade ta kontakt med idrottsledare och fick hjälp med avgifter och utrustning så att barnen kunde fortsätta träna.
– Det är så stora steg men när man tagit dem så lättar stenen. Och man förstår att det har varit fler, att jag inte var ensam om situationen, säger hon.
Att prata med andra om svårigheten med ekonomi är annars något man inte gör menar Johanna.
– Du har det klassiska, att man ska vara glad och säga att allt är bra. Svarar du att pengarna inte räcker till, att du måste tänka dig för hela tiden och inte sover om nätterna, att allt är skit och pannkaka – vem står kvar och lyssnar på det? Den riktiga misären kan man ju se, men det du inte kan se finns inte och då sätter man inte ord på det.
Hon önskar att det vore annorlunda. Att hon någon gång får unna sig något som att gå till frisören när hon hade lust till exempel.
– Men då är det istället, inte nu, helst nästa månad och helst efter datumet när pengar kommit in.
Att det blivit svårare nu än tidigare har två orsaker.
– Stigande priser och att barnen blivit äldre, säger hon och tillägger att om de vill göra något extra tillsammans krävs månader av planering.
– Tidigare har det varit att om jag levde snålt hemma och barnen var i skolan så kunde jag säga att ”på lördag ska vi…”, även om det var småsaker. Men idag kan jag inte lova något för jag vet inte vad matpåsen går på och det är ju det nödvändiga liksom.
Hon beskriver känslan av att veta att pengarna inte ens räcker till det viktigaste som hon tror att det kan kännas att ha ångest. Och för en tid sedan gick det inte längre.
– Jag grät inför mina barn och fick berätta hur det var. Då fick jag frågan "har vi inga pengar mamma?” och jag fick säga ”nej, det har vi inte”. När jag sagt det, tårarna forsat och vi hade pratat om det så var jag tom på alla sätt.
Det var då hon tog beslutet och ringde en av Svenska kyrkans diakoner.
– Jag kände att jag chansar. Vi connectade precis och det var så lätt att bara lägga korten på bordet. Att prata med en vuxen, någon som inte var mig riktigt nära, där jag fick säga vad jag ville. Det var så skönt.
Mötet ledde henne till Hela Människan. Johanna kände viss tvekan, tyckte inte hon tillhörde deras ”klientel”. Men åter mötte hon förståelse och fick veta att hon visst fick komma och hämta matkassar.
När hon kom hem reagerade barnen på innehållet. Men efter lite samtal var det ingen tvekan, de skulle få mat i alla fall.
Johanna har levt på marginalen länge, men klarat det. Matkassarna ser hon som en tillfällig lösning.
– Jag hoppas det. Men det är fortfarande ett medvetentänk i allt man gör.
Bara känslan av att inte vara ensam, att fler kvinnor väntade på kassar med mat, gjorde att hon slappnade av. Även om skämskänslan kom när hon gick därifrån med sina påsar.
– Men så tänkte jag att alla har ju med sig begagnade kassar och handlar i. Och det stod ju inte Hela människan på mina utan Willys eller Coop. Ingen skulle reagera.
Framåt oroas Johanna för hyreshöjning och ännu högre priser på allt annat. Hon hoppas också på att äldsta barnet ska få ett extrajobb, både för sin egen skull och kanske för att kunna stötta upp lite hemma.
– Annars tar jag en dag i taget.
Johanna heter egentligen något annat, men för sin egen och barnens skull väljer hon att vara anonym.