I december beslutade bildningsnämnden att trots den ansträngda ekonomin och trots miljonunderskott 2019 så skulle man göra ett antal satsningar under 2020. En del handlade om att avsätta fyra miljoner kronor extra till elevhälsan för att finansiera de extra kuratorstjänster som tillsatts, men som det egentligen saknats ekonomiska medel för.
– Framför allt psykisk ohälsa bland våra unga är ett område som vi behöver prioritera politisk, sa bildningsnämndens ordförande Mark Henriksson (M) i en intervju då.
Bildningschef Per-Arne Sterner sa vid samma tillfälle att de medel som tillförts nu gjort att man har tillräckligt med resurser för att stödja elever och personal.
Joel Francén är kurator i Motala kommun. När han började för sex år sedan hade han hand om sju skolor och totalt omkring 1000 elever. Sedan dess har elevhälsan utökats i enlighet med politikernas beslut. Men Joel Francén menar, till skillnad från bildningschefen, att det är långt ifrån tillräckligt.
Med förstärkningarna som gjort har Joel Francén i sitt område fått en kollega. Det innebär att han nu har tre skolor och cirka 500 elever. Fackliga rekommendationer ligger dock på 300-350 elever per kurator.
– Nu har barnkonventionen blivit lag och då ska man i varje beslut beakta barnens bästa. Det har jag svårt att se att man gör i dag, säger han.
Istället beskriver Joel Francén en vardag med stress, hög arbetsbörda och en känsla av otillräcklighet.
– Jag har elever som sitter här och berättar om sina självmordsplaner och självmordsförsök. Jag har inte utbildning och förutsättningar för att hjälpa dem, men jag kan inte bara skicka dem till psykiatrin. Det är tre års väntetid där. Jag måste ju göra något för eleverna nu.
Samtidigt har han inte tid att hjälpa alla.
Vad gör du när det kommer elever och knackar på och behöver hjälp när du inte har tid?
– Det blir fullösningar. Det är det här som blir det jobbiga. Jag får säga att jag ser att de har det jobbigt och säga att jag kanske har fem minuter dagen därpå eller att vi kanske kan boka en tid nästa vecka. Men då vet jag att det kan bli svårt ändå, säger han och fortsätter:
– Sedan vet jag att fem minuter är ingenting, men man vill ju göra någonting och visa att eleven ändå blir sedd.
De dagar som han har mest att göra kan han ha tio elevsamtal på en dag. Andra dagar måste då tas helt till andra arbetsuppgifter.
– Och sedan är det de akuta fallen. Elever som kan ha blivit slagna hemma eller bråk som händer på skolan. Det kan ta en hel dag att hantera när man kan behöva kontakta socialtjänsten, köra iväg till Barnahus och så vidare, säger han och fortsätter:
– Tyvärr finns egentligen inte tiden för det utan då får man försöka sitta och mejla och greja när man är iväg. Man är aldrig 100 procent närvarande.
Joel Francén påpekar att den psykiska ohälsan i samhället ökat. Samtidigt anser inte han att det finns tillräckliga resurser att hjälpa de elever som mår dåligt.
– När de säger att vi har de resurser som vi behöver så undrar jag var de har varit. De har inte varit här och tittat, säger han.
Under hela sin anställningstid har Joel Francén fått höra att elevhälsan ska arbeta i team. Tanken att samla skolsköterska, specialpedagog, kurator, psykolog och en specialpedagog inriktad mot tal och språk i en grupp tycker han är bra. Men teorin och praktiken skiljer sig åt.
– Först försvann specialpedagogerna och skulle kopplas till varje skola, men alla skolor hade inte råd så alla fick inte det utan man fick använda befintliga tjänster. Nu ska man göra om psykologtjänsterna också, säger han.
Den förändring som sker vad gäller psykologtjänster är att en vakant tjänst inte tillsätts utan att övriga fyra psykologer får dela på dessa arbetsuppgifter utöver sina befintliga uppdrag.
– Det gör att ännu mer av deras arbetsuppgifter lär hamna på oss. Jag har redan i dag elever med en problematik som jag inte har utbildning för att hjälpa.
Enligt skollagen är elevhälsans uppdrag i första hand att arbeta förebyggande och hälsofrämjande. Joel Francén skulle gärna arbeta så, men menar att den tiden inte riktigt finns.
– När jag började ville jag jobba mycket så, men det gick inte. Någon månad hade jag 80 övertidstimmar för att få ihop det och jag kunde sitta till klockan 21. Jag försökte ordna olika aktiviteter för att skapa sammanhållning på skolan för jag tänker att skratt och glädje bygger relationer, säger Joel Francén och beskriver musiktävlingar, hinderbanor, lovavslutningar och musikinspelningar.
Hur mycket av det där gör du i dag?
– Inget direkt. Vi har en vinterbal, men det är det enda. Jag försöker att vara ute i klasserna och prata och jag stöttar upp i sex- och samlevnadsmomentet, men det har tunnats ut betydligt det också.
Bildningschefen säger att man med de medel som tillfört nu har en organisation som har förutsättningar att stödja elever och personal, håller du med?
– Vi får inte de förutsättningar som behövs för att eleverna ska må bra. Det man får till sig är ju att vi får göra vad vi kan, inte allt. När jag träffar elever så ser jag att jag hade kunnat rädda dem, men det kanske skulle kräva att jag lägger 30 procent av min tjänst på det, säger Joel Francén och fortsätter:
– Vi skulle behöva ännu mer resurser, men vi får inte mer. Vi ska göra vad vi kan och helst mer av det vi har.
Säger du nej till elever som kommer och behöver prata?
– Jag måste säga att jag inte hinner, men jag säger inte nej till elever.
Händer det ofta?
– Ja, mer eller mindre varje dag. Jag har en ganska lång lista med elever som jag skriver upp vilka jag måste prata med och vilka som tyvärr hamnar längre ner på prioriteringslistan. Det finns elever som får vänta en månad. Det är pinsamt att säga det och jag hatar att behöva prioritera. Man vill ju ge eleverna den hjälp som de behöver.
Joel Francén efterlyser också mer stöd och handledning till kuratorerna. Enligt honom har den handledning som tidigare funnits minskats och sparats in på.
– Vi behöver handledning i det arbete som vi gör, men nu får vi hitta egna lösningar. Det blir att vi handleder varandra.
Det är ett tungt jobb, hur mår du själv i dag?
– Det fungerar. Men det känns ju inte bra när man vill hitta lösningar för eleverna och så finns det inga att hitta. Jag önskar att man skulle hitta tillbaka glädjen i jobbet igen, säger Joel Francén.