Johanna Malm.
– Jag har haft ångest hela livet, men jag har förstått det först nu. När jag var liten kunde jag inte sova borta och jag blev oförklarligt ledsen i skolan.
Johanna Malm, som nyligen fyllde 18 år, har snälla och glada ögon, men en våg av sorg sköljer genom dem när hon pratar om den psykiska ohälsa som hon levt med länge. Den bröt ut ordentligt när hon gick i åttonde klass.
Första gången hon fick en panikattack trodde hon att det var allergi.
– Halsen snörpte ihop sig och jag fick inte luft. Jag förstod inte att det var ångest, det är ju inte det första som poppar upp i huvudet när man tror att man ska dö.
Senare kunde hon dock konstatera att det var en panikattack hon drabbats av. Snart kunde hon inte hantera ångesten själv längre.
– Jag kände att det inte gick längre, jag behövde hjälp.
Hon gick i samtalsterapi, och fick så småningom även medicin. Idag mår hon bättre, om än inte helt bra. Numera har hon ungefär en panikattack varannan månad.
– Medicinen har hjälpt och jag har lärt mig hur min sjukdom funkar. Det viktigaste är att fokusera på andningen.
Men vägen hit har varit lång. Under första året i gymnasiet kraschade hon och tvingades hoppa av skolan.
– Det var skönt att slippa tänka ”nu missar jag ännu en dag” när jag inte tog mig upp ur sängen, men det var samtidigt jobbigt för jag tappade all kontakt med mina vänner.
Musik har betytt mycket, framför allt den amerikanska musikgruppen Twenty one pilots. Hon har till och med ett citat ur en av deras låttexter tatuerad på underarmen.
Johannas tatuering, ett citat från en av favoritbandets låtar. I bakgrunden syns även en av tavlorna som hon målat.
2019 såg hon bandet under en konsert i Stockholm.
– Jag grät som ett barn. Jag gick sönder, jag var så mentalt förstörd samtidigt som jag mådde så bra.
Konserter är en av få sociala situationer som inte triggar hennes panikångest.
– Musiken får mig att glömma allt annat.
Johanna ägnar sig också mycket åt andra kreativa saker när hon mår dåligt. Hon gör gelénaglar hemma och målar.
Hennes liv verkar ordna sig trots att vägen varit krokig. Just nu har hon praktik på Klockrike förskola.
– Jag är där ungefär en och en halv timme om dagen. Mina kollegor har blivit mina vänner.
Johanna har även målat på sina garderobsdörrar.
De är öppna med varandra och Johanna har till och med följt med dem ut på middag.
Det är olika vad hennes ångest triggas av. Att åka kollektivt är omöjligt och att vara bland mycket folk är också jobbigt. Därför var hon nervös inför middagen med kollegorna.
– Om jag ska göra något jag inte är van vid så triggar det ångest. Jag behöver mina rutiner.
Johanna hade kontakt med en kollega innan restaurangbesöket, vilket fick det att kännas tryggare.
– Hon väntade på mig utanför så jag slapp gå in ensam och hon lovade att sitta bredvid mig.
Johanna och hunden Milton. Djur är något som har betytt mycket för Johanna under hennes resa.
Vad har du för framtidsplaner?
– Jag har tänkt att jag ska läsa ett skolämne i taget så jag får mina betyg och sedan kan läsa vidare.
Det vill hon dock inte göra än.
– Jag vill vara kvar på förskolan så länge jag kan, jag mår så bra av det.
Förhoppningen är att kunna jobba med barn även i framtiden. Hon lyser när hon pratar om det.
– Barn ger så mycket tillbaka, man får energi av att vara i deras närhet.
Förutom praktiken på förskolan på förmiddagarna så umgås Johanna mycket med sina föräldrar och deras djur. Söndagarna spenderar hon som ledare för konfirmanderna i Borensberg.
– Det viktigaste jag har lärt mig är att jag är starkare än vad jag ofta tror, säger hon med sitt smittsamma, snälla leende.