Våren 2009 försvann Motala brandmuseum från tullkammaren i hamnen och den gedigna samlingen av museiföremål stoppades undan för att bevaras.

– Det viktiga är att ta hand om det här kulturarvet, och nu visar det sig då att kommunen inte kommer att sätta spaden i jorden och skaffa ett stort museum som man har talat om tidigare. Då måste det här tas hand om tillsvidare och sparas för framtiden, säger Per Wallenthin, som är med i stiftelsen Svensk brandnostalgi.

Under helgen lämnade de sista handsprutorna och brandföremålen Motala och kommer inom kort finnas på Brandbilsmuseet i Gysinge, som ligger söder om Sandviken. Där kommer föremålen få sällskap av ett trettiotal andra pensionerade brandbilar och ambulanser från hela landet. Museet drivs bland annat med fondpengar från EU och Länsstyrelsen Gävleborg. 

– Själva samlingen i Motala är skapad av min farbror Åke Wallenthin och familjen på sin tid. Så för mig känns det väldigt angeläget att det här får finnas kvar i framtiden. Och att jag i mitt brinnande intresse har tillgång till ett stort brandbildsmuseum underlättar, och kan med glädje ta hand om en del av det här, säger Per.

Den samling som en gång fanns i tullkammaren ägs av Motala kommun och är idag uppdelad på fyra museer; Motala motormuseum, Motala Industrimuseum, Brandkårsmuseet i Simonstorp och Brandbilsmuseet i Gysinge.

– När det någon gång byggs ett museum i Motala där brandförsvaret får vara med så är det i min förhoppning att de här sakerna ska plockas ihop igen från de fyra museerna som de flyttas till nu, säger Per.

Han berättar även att man hade hoppats på att brandkåren i Motala själva hade kunnat ta hand om fler grejer, men platsen finns inte och därför har man bara kunnat ta emot mindre föremål.

Även om man byggde förvaringstält med ventilation till museiföremålen så har källaren under lokverkstaden inte varit ett optimalt ställe förvaringen.

– Det  är ju grejer som har farit illa litegrann under tio år. Men det mesta verkar ändå vara i sådant skick så det går alldeles utmärkt att ställa ut, säger Per.

Den guldklimp som Per Wallenthin vurmar lite extra för är en ångspruta från år 1904. En svart vagn med mässingsdetaljer som drogs med häst.

– För tio år sedan så fick vi igång den, det är en fantastisk maskin. Det är inte alla som fortfarande fungerar, säger han.