Robin Nordh, välkänd HBTQ-profil i Motala, har under de senaste åren utsatts för åtskilliga hot, men också skadegörelser och påhopp. Rutorna till hans lägenhet har krossats. Han har fått en kniv i ytterdörren och en bilruta sönderslagen på parkeringen.
– Jag får också extremt mycket hot via sociala medier, säger han.
Men det går i perioder och Robin upplever att hoten ökar i samband med de årliga Pride-arrangemangen. Han har sparat skärmdumpar på meddelanden, vissa mer obehagliga än andra, skrivna under anonyma profiler. Allt har polisanmälts.
Visst har han känt obehag, säger han, men med tiden har han lärt sig att hantera känslorna som istället triggar något hos honom.
– Det är som att hälla bensin på en brasa. Jag får en kämpaglöd att förändra attityder i samhället, säger Robin.
Dessutom, poängterar han, ligger problemet hos enstaka individer - långt ifrån alla. Men han är överraskad att det fortfarande, 2020, förekommer människor som känner så starkt förakt för dem som har en annorlunda sexuell läggning.
– De behöver inte tycka om mig, men låt mig leva mitt liv!
I skenet av tända ljus i lägenheten i Motala, pratar han öppet om sitt liv. Vägen till att bli den han vill vara. Från den lilla pojken som redan i 8-10- års åldern började intressera sig för killar.
Han beskriver sig som ett kreativt barn som tidigt gick med i Cirkus Mixi och var med och genomförde eldshower.
Han älskade också att sjunga och uppträdde på olika talangjakter.
– Folk påpekade gärna att jag var konstig. Det tar på barn, säger Robin och ser allvarlig ut.
Samtidigt hade han också kompisar. Men när det blev dags att börja högstadiet insåg Robin mer och mer att han hade intresse för just killar. Det blev en jobbig period.
– Jag var livrädd för känslan och kände mycket ångest inåt men var duktig på att dölja det. "Det går inte att leva som homosexuell i Motala", minns han att han tänkte.
Han skaffade så småningom flickvän.
– Hon frågade om jag var gay men jag tvärförnekade, säger han och ler lite åt minnet.
Robin berättar även om vänskapen med en kille via nätet. Han betydde mycket och var den starkaste av dem två i vänskapsrelationen, enligt Robin. Tills en dag då killens mamma ringde upp. Hon berättade att sonen hade tagit sitt liv. Han hade mått dåligt en tid och fått hatbrev via sociala medier på grund av sin läggning.
– Min ende homosexuelle vän och förebild försvann, säger Robin och ögonen blir blanka.
– Jag hamnade också i en svacka och började fundera i de banorna, fortsätter han.
Varför han inte fullbordade planen kan han inte riktigt svara på, men försöker förklara att det var något som fick honom att tänka om, "varför ska jag dö?".
Robin beslutade sig för att prata med sin mamma. Med en kudde för ansiktet berättade han att han var bisexuell - inte gay. Det var också det han först sade till sina vänner.
– Då var det inte lika illa, det fanns hopp liksom, resonerar han.
För mamman kom det inte som någon chock, enligt Robin. Istället mötte hon hans avslöjande med kärlek.
Men rädslan för machokulturen i samhället, som han återkommer till under samtalet, skrämde honom fortfarande. Det fanns också en oro över hur pappan skulle ta beskedet, en man som jobbat inom "typiska" mansdominerande yrken, en fotbollstränare som drack öl med killkompisarna.
Men även där hade Robin oroat sig i onödan. Ännu en gång blir det tydligt att han blir berörd av att prata om ett för honom livsavgörande ögonblick.
När första Pride hölls i Motala för fem år sedan kände Robin inte alls till arrangemanget. Sedan dess har det vuxit snabbt med många deltagare. Likaså har QUTIE Motala, en förening för HBTQI-personer, varit en viktig plattform för honom.
I slutet på 2018 anslöt de sig till RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter) med Robin som ordförande. Samma år tilldelades han också priset "Årets Motalaförebild", en omvälvande upplevelse som betytt mycket för honom. Något som också inspirerar i arbetet för mänskliga rättigheter är posten som förste ersättare i förbundsstyrelsen för RFSL, sedan årsskiftet.
Robin föreläser också ute på skolor. Samtidigt som han kan se en öppnare hemstad med större tolerans, möter han fortfarande fördomar.
– Jag skulle föreläsa på en skola men fick veta att det fanns lärare där som inte villa vara med när jag skulle prata. Det är de här personerna som behöver det mest.
Vid besöken undgår han heller inte glåpord från vissa ungdomar i korridorerna, kommentarer han lärt sig att ignorera.
Robin återkommer istället till all den kärlek han får. Från familj, vänner och inte minst arbetskamrater och rektorn i Klockrike där han jobbat som barnskötare i snart fyra år.
– Jag har aldrig hört glåpord eller att någon skrikit åt mig där.
Enligt Robin är det många ungdomar som utsätts för trakasserier i skolor i dag på grund av sin läggning. Det finns också ett stort mörkertal, personer som inte vågar visa vilka de egentligen är. Han får kontinuerligt meddelanden från unga som funderar över sin sexualitet. Tack vare den lokala föreningens engagemang har omkring 150 ungdomar hört av sig sedan 2017, säger Robin. Mest killar.
– Jag känner ett ansvar att jag behöver agera. Kan jag göra något för att ge någon annan livsglädje så finns jag där. Det finns jättemånga ungdomar som behöver hjälp och det är en utmaning i en småstad.
Hur ser du på framtiden?
– Jag ser positivt på framtiden. Vi har mycket kvar att kämpa emot men generellt så är acceptansen och förståelsen för HBTQI-världen större än någonsin tidigare.
Om du fick bestämma för en dag?
– Då skulle jag lagstadga HBTQI-undervisning i skola/förskola och även lagstadga ett tredje juridiskt kön.
På väg ut mot hallen i bostaden visar Robin upp en bild på sig själv som barn. En liten skrattande kille sittandes i sin säng i pyjamas. Ett oskuldsfullt barn som där och då inte kan veta vilka fördomar som väntar.
Hur känns det när du ser bilden?
– Jag får lite hjärtklappning. Så mycket som jag gjort och åstadkommit trots att jag är homosexuell. I dag är jag extremt nöjd med vem jag blivit.