På en hästgård mellan Motala och Borensberg har Annika sin alldeles egna möbeltapetserarverkstad som är fylld till brädden med projekt, både stora som små.
– Det här är ett sånt roligt yrke och jag kan inte tänka mig att jobba med något annat, säger hon.
År 1985 sökte Annika till en floristutbildning i Norrköping men insåg snart att blommor inte var något hon ville hålla på med på heltid. Därför blev tapetserarutbildningen i Småland ett givet val när hon kom in där året efter.
– Jag jobbade först i tio år som undersköterska och sedan insåg jag att det inte riktigt var min grej. Idag finns det ju en hel uppsjö av roliga utbildningar att välja på, men den här utbildningen fick jag ta reda på helt på egen hand. Det var en tvåårig utbildning i Nässjö, säger Annika.
Hon beskriver studietiden som en lärorik och givande tid där hon nästan direkt kände att hon hade hittat rätt.
– Tapetserarutbildningen som den såg ut då var en praktisk utbildning med endast två timmar teori i veckan. Den var fantastiskt rolig och läraren var otroligt yrkesskicklig och man lärde sig mycket av honom. Vi fick verkligen börja från grunden med en stolsits på träram att forma stoppningen på. Jag minns att det sista jobbet jag gjorde på skolan var att stoppa och klä om en stor Chesterfieldsoffa, säger hon.
Hur lång tid tog det att göra den första uppgiften?
– Oj, det tog en hel dag, för man visste inte riktigt vad man gjorde, skrattar Annika.
Efter utbildningen startade hon en tapetserarverkstad tillsammans med en kollega i Motala.
– Den höll vi på med i fem år, sedan kom lilla Stina. Då kände jag att vi inte fick ihop ekvationen med att Lars-Göran reste så mycket, hade tio hästar på gården och barn. Så då byggde vi verkstaden här, och sedan dess har jag jobbat här, säger Annika.
Hur ser en vanlig dag ut?
– Det finns nästan inga vanliga dagar. Jag burkar komma ut vid nio och jobbar på, kanske pratar i telefon med kunder och beställer varor. Jag är kvällsmänniska så jag kan jobba sent vilket är väldigt praktiskt när man jobbar själv och inte behöver ta hänsyn till någon. Det är på gott och ont att ha verkstaden så nära, för om det är fint ute kan det bli en långpromenad med hunden i skogen.
Variationen av möbler och kundmöten är det bästa med yrket enligt Annika. Efter ett avklarat jobb möter hon ofta glada kunder vars möbel har fått nytt liv, några av kunderna har till och med kommit så nära att de blivit hennes vänner.
– Allt är ju nytt, allt måste lösas på nytt. Jag har alltid ett problem som ska lösas och det är ju det som är så himla kul med det här. Men det är sällan man gör en grej som är likadan. Om man då inte gör 110 stolar till kyrkan, skrattar hon.
Medvetenheten om återbruk tycker hon märks tydligare nu än för några år sedan och kunderna kommenterar det oftare nu än tidigare att man ska ta hand om det man har istället för att köpa nytt.
– Hantverk är kostsamt och det kan bli dyrt att stoppa och klä om en möbel men å andra sidan har man sedan en möbel som lever vidare i femtio år till, säger hon och fortsätter:
– Det är ett yrke i tiden när det gäller återbruk samtidigt som det förmodligen kommer förändras framöver. Vi kommer att få anpassa oss till moderna material och stoppningstekningstekniker. Numera är det inte ofta man får göra en stoppning på det traditionella sättet.