Den 2 december fyller Ingegärd Dackerud 90 år. Hon kan se tillbaka på ett spännande och fartfyllt liv med församlingsarbetet i fokus.

– Jag kan inte vara still, säger hon och skrattar.

Hela sitt yrkesverksamma liv har hon vigt till Svenska Missionsförbundet och är fortfarande verksam i Furulid Equmeniakyrkan även om hon inte predikar längre.

– Jag är pastor. En gång pastor, alltid pastor, säger hon.

Ingegärd har varit med under hela processen från tanke till färdig kyrka i Furulid och hade en viktig roll i den processen. Hon var den som lyfte upp positiva tankar på att bygga nytt.

– För mig är det en så otrolig upplevelse att ha fått inviga kyrkan.

Första spadtaget för den nya kyrkan togs för ett drygt år sedan.

– Då sade jag att jag hoppades få fira min 90-årsdag i den nya kyrkan och nu är vi här, säger hon och fortsätter:

– Min dröm har gått i uppfyllelse.

Första söndagen i advent, nu på söndag, firar hon födelsedagen i kyrkan.

– På söndag firar jag med församlingen och församlingens vänner. Vi har väldigt roligt ihop, säger hon.

Församlingen har varit hennes stora familj hela livet berättar hon.

– Det har varit min uppgift i livet att vara församlingspastor.

Blommor och presenter vill hon inte ha, men den som vill hoppas hon istället skänker en gåva till församlingens nya orgel.

Vid annat tillfälle firar hon med sin brors familj och hans barn.

– Hans familj har varit min familj.

Ingegärd föddes 1929 i Tjällmo och växte upp i en kristen lantbrukarfamilj. Hon kände tidigt ett kall, men visste inte vad Gud ville med hennes liv. När det blev möjligt för kvinnor att bli präster och pastorer visste hon att det var hennes uppgift. 1953 antogs hon som ensam kvinna till utbildningen och 1957 var hon färdigutbildad.

– Jag var den första som vigdes till pastor i pastorstjänst, säger hon.

Hon upplevde att det var lättare att vara kvinnlig pastor inom Missionsförbundet än vad det var inom Svenska kyrkan där motståndet mot kvinnliga präster var stort vid den tiden.

– Folk funderade kanske på hur jag skulle klara av det, men själv var jag trygg och visste att jag hade kallelsen.

En ung kvinnlig pastor väckte än dock visst uppseende.

– De var vana vid en pastor i långbyxor och så kom det in en ung kvinna i kjol, säger hon.

En kjol som slutade under knäet och nylonstrumpor med söm bak på benen var man inte van vid.

– Men de vande sig snabbt.

Första åren efter Missionsskolan, som utbildningen då hette, blev hon tjänsteplacerad på Gotland och Ingegärd skämtade om att hon blivit landsförvisad, men hon är tacksam över åren på Gotland som hon anser lärde henne mycket.

Arbetet med och i församlingen har varit hennes liv.

– Jag har inte haft några hobbies. Jag har inte tyckt om att sy, baka eller laga mat. Jag har lagat mat så att jag inte skulle svälta ihjäl, säger hon och skrattar.

Hennes mamma var duktigt på matlagning och handarbete.

– Det har inte gått i arv till mig och det är jag tacksam för. Nu har jag kunnat ägna mig åt min uppgift som församlingspastor, säger hon.

Församlingen har varit hennes stora familj och vissa familjer har hon haft förmånen att följa genom flera generationer.

– Jag älskar predikstolen, men det är i livet nedanför man mötte människorna.

Hon är noga med att påpeka att hon inte vill upphöja sin roll som pastor.

– Jag har varit en i flocken, en i en grupp.

Hon har funnits där för den som behövt henne som själavårdare, kamrat eller kompis. Hon har aldrig tvingat på någon annan sin tro.

– Jag har funnits där på deras villkor. Det har varit en styrka att vara en i gruppen.

Inga hobbies genom åren, men ett intresse utanför församlingsarbetet har funnits.

– Jag tyckte att det var roligt att köra bil, säger hon.

Hennes pappa körde varken bil eller traktor så Ingegärd tog tidigt körkort för att kunna hjälpa till på gården.

Under tiden som ungdomskonsulent på Gotland insåg hon att bilar kunde vara ett sätt att få unga killar att öppna upp sig och prata. 

– Jag körde lite rally med ungdomarna på Gotland.

Det blev en del mindre tävlingar för ungdomarna.

– Sedan var jag ute och flaxade lite själv också, säger hon.

Hon deltog i rallytävlingar på Gotland och sedan i Sörmland där hon tjänstgjorde efter tiden på Gotland.

– Det var inga stora tävlingar, men jag vann några gånger. Jag vann till och med över "Carlsson på taket" en gång. Det förlät han mig inte, men som jag sade "ligger man i diket kan man inte vinna".