Det har gått en tid sedan vi träffade Daniels föräldrar, Marianne Hallin och Josef Peric.
– Minnena väller fram, det är tufft. Jag brukar dippa emellanåt, jag är pensionär så jag har inget jobb att gå till. Jag känner att det är inte lätt att leva, säger Marianne.
– Det jag brottas med är skuldkänslor och att jag svek honom. Till en början var jag uppe vid graven varje vecka och snackade med honom och beklagade mig över att jag inte var så lyhörd så jag kunde hjälpa honom, säger Josef.
Två och ett halvt år har gått sedan Daniel gick bort. Enligt journalanteckningarna ska Daniel ha blivit utåtagerande efter att ha gått med på att läggas in för sluten psykiatrisk vård på Motala lasarett. Polis tillkallades och personalen beslutade att bälta Daniel. Efter att ha varit bältad i 42 timmar ska man ha släppt loss Daniel och låter honom gå på toaletten. Daniel hinner inte mer än att sätta sig på toalettstolen innan personalen hör en duns. Efter ha trillat med ansiktet nedåt påbörjade man återupplivningsförsök men konstaterade snart att Daniel hade avlidit.
Josef och Marianne polisanmälde de två läkare som närvarade under behandlingen av Daniel. Utredningen lades ned under förundersökningen, men nu väljer de att överklaga detta.
– Vi vill begrava bältningen för gott. Ingen mer ska behöva vara med om det här. Vi vill ställa de ansvariga läkarna till svars för det vi anser att de har gjort, säger Josef.
Josef berättar att det har varit många turer kring obduktionen av Daniel sedan polisanmälan gjordes.
– När Daniel dog gjorde sjukhuset en vanlig obduktion. Den är inte så detaljerad. Efter att jag började ifrågasätta det beslutade de att det skulle vara en rättsmedicinsk obduktion. Där står det att han dog av lungemboli.
Josef kontaktade rättsmedicinalverket där man tillslut tittade på ärendet. Obduktionsprotokollet kunde inte justeras men man lade till ett tillägg att det var samverkande faktorer som föranlett Daniels död.
– Överklagan ingavs fjärde februari. Vi har inte fått beslut om vad det kommer landa i, nu ligger det hos överåklagaren. Man anser att den bedömning som gjorts av åklagaren i Jönköping inte är korrekt utifrån den bevisning som finns, säger Johan Ritzer, föräldrarnas advokat.
Chefläkare Erik Fransson meddelar att man inte har haft insikt i polisanmälan från sjukhusets sida.
– Föräldrarna är i sin fulla rätt att driva den här frågan med polisanmälan och överklagande, det har vi inte någon synpunkt på, säger Fransson.
Även Susanna Jangerot, som är verksamhetschef på Psykiatriska kliniken i Motala, berättar att hon inte hört mer om polisanmälan mer än när den gjordes. Dock har hon varit involverad i att arbeta med de punkter IVO, inspektionen för vård och omsorg, hade synpunkter på efter deras inspektion av Daniels dödsfall.
IVO konstaterade bland annat att psykiatrin bröt mot lagen när man bältade Daniel, att man i det specifika fallet inte har lagstöd för den första eller fortsatta bältningen. De bedömde även att psykiatrin inte tagit hänsyn till de fysiska riskfaktorer som fanns.
Hur har man på avdelningen jobbat med rutinerna, efter det som hände?
– Det är egentligen tre PM som är reviderade, förtydligade och implementerade. Dels handlar det om rutiner kring patienter som är fastspända och hur man ska hantera det utifrån proppförebyggande behandling. Där har vi fått hjälp av en koagulationsexpert att förtydliga hur man ska göra, säger hon och fortsätter:
– Man har ändrat rekommendationen av injektionsläkemedlet, Innohep. Den rutinen gör att vi idag, utifrån medicinsk expertis har den bästa medicinska rekommendation vi kan få. Jag vet inte om man kan säga att den är optimal.
Susanna Jangerot säger att man aktivt jobbar med att förbättra dokumentationen av vad som sker under bältning. Man har sett över psykiatrins checklista för tvångsvård. Där har man förtydligat ambitionen att minska tvångsåtgärder och att man nu är mer på när det gäller medicinering för att så snart som möjligt ska kunna avsluta tvångsåtgärder.
– Vi jobbar också med införandet av krisplaner som är en utav de allra viktigaste delarna för att undvika tvångsvård eller tvångsåtgärder. Då handlar det om att man pratar med patienten när den är i ett stabilt skick och gemensamt identifiera tidiga varningstecken på insjuknande för just den individen, säger Jangerot.
Informationen ska finnas i vårdplanen som mobila teamet och akutmottagningen ska kunna läsa. Det kan vara allt ifrån att patienten samtyckt kontakt med anhöriga till vilka behandlingar som kan hjälpa i ett tidigt skede av försämring.
– Vi vill även få med anhöriga i det arbetet så de kan vara uppmärksamma. Så att patienten kan komma in innan det krävs tvångsåtgärder. Detta är ett jätteviktigt område, säger Jangerot.
Hur kommer det sig att man inte gjort de här åtgärderna tidigare?
– Dokumentationen har varit bristfällig, säger verksamhetschefen.
Hon menar att i det aktuella fallet hade patienten en grundmedicinering och fick därutöver förstärkt medicinering. Möjligen, menar hon, skulle en ännu kraftfullare medicinering kunnat dämpa patientens symptom så att fastspänningen hade kunnat avslutas tidigare.
– Jag var ju inte på plats, men jag tror att patienten var i så dåligt skick att man behövde ha honom fastspänd när han inte var tillräckligt medicinerad.
Hur har personalen reagerat på händelsen?
– Det är klart att det påverkat personalen. Det här är inget som man glömmer, man är ju väldigt på tå nu. Jag upplever att jag oftare hör om att man pratar om att prova att släppa upp, men går det inte så får man spänna fast patienten igen. Man försöker på alla sätt.
Föräldrarna tycker inte att bältning ska få vara ett behandlingssätt. Vilka är alternativen?
– Jag tänker att den här krisplanen är det viktigaste förebyggande åtgärden. De som blir aktuella för tvångsåtgärder är patienter som är allvarligt sjuka och som är en fara för sig själva eller andra. Om vi lyckas riktigt bra där så ka vi kunna minska och fånga patienten när den är på väg att bli sämre och gå in med effektivare medicinering. Jag kan inte säga att det är så, men det är min förhoppning att det blir så. Jag tror kanske inte att vi aldrig kommer komma till den situationen att vi inte kommer spänna fast en patient, men att det är jätteviktigt att arbeta med det.
Vi har försökt nå de berörda läkarna för kommentarer, men utan resultat.