När jag själv klev av som tränare för ett ungdomslag i Vadstena GIF förra helgen så passerade detta dock obemärkt.

Skämt åsido, jag har varit ledare för ett lag i cirka tio år. Det började med att sonen spelade knattefotboll och när ledaren där för andra året i rad frågade om det fanns någon som ville engagera sig och möttes av en kompakt tystnad (samma läge som när det ska väljas klassföräldrar i skolan), så sa jag ”Ja, kan försöka”. Och när jag sa ja, så hakade ett par föräldrar till på, under förutsättning att jag skulle ta huvudansvar.
Då var tanken att träna killarna när de spelade femmanna- och sjumannafotboll, möjligtvis niomanna också, för sedan räknade jag med att några ”riktiga” tränare skulle komma och ta över.
Så blev det inte. Nu har killarna som jag började träna hunnit bli 17 år och spelar tillsammans med både yngre och äldre lagkamrater, vissa av dem gör också matcher med A- och B-laget.

Vi får ofta höra att det nuförtiden är svårt att få människor att engagera sig ideellt i föreningar. En orsak sägs vara att folk har så mycket annat. Jag tror egentligen inte att man har ”så mycket annat” i dag, men att människor prioriterar annorlunda än förr i tiden. 
Själv har jag lagt ner många timmar i veckan på laget. Inte under tvång, tvärtom, för min del har det varit en del av mitt liv och även om det ibland varit ganska mycket att göra, ett sätt att koppla av och göra något helt annat än det jag till vardags sysslar med på jobbet.

Och det har gett mycket. Det har varit fantastiskt att följa killarnas utveckling, inte bara vad gäller fotbollen. När jag började var det ett gäng spralliga barn som sprang i flock efter en boll, på sistone har det varit ungdomar ­– många av dem längre än mig – som kommit lufsande till träningarna.

Det kommer att finnas minnen att ösa ur många år framöver, från matcher, läger, cuper och träningar. Visst har det varit en del mindre trevliga stunder, med stökiga matcher, ledare med märklig inställning till barn- och ungdomsidrott och en del bittra förluster. De positiva händelserna överväger dock med god marginal.

Jag kommer att jobba vidare i föreningslivet, men på ett lite annat sätt. Vill dock uppmana er som tänkt tanken att ta steget och bli ungdomsledare. Ni kommer inte att ångra er. Och behov finns i nästan alla föreningar, ni kommer att tas emot med öppna armar.

Trevlig helg!