Sedan ungefär ett år är samboparet Martina Rooth och Martin Eriksson tillbaka i sin barn- och ungdomsstad. Detta efter att ha bott "utsocknes" i 13 år. Först tre år i Linköping där de pluggade och sedan tio år i Stockholm. De trivs bra med att vara Motalabor igen. Men visst finns det sådant de saknar från huvudstaden.
– Pulsen. Det är så mycket att titta på och alltid något att göra, tycker båda.
– Restaurangerna, vilket utbud, säger Martina.
När paret fick barn fanns inte längre tid för allt det där. Och med en utökad familj ville de ha ett större boende än hyreslägenheten på Gärdet.
– Vi kollade lägenheter och hus i Stockholmstrakten, men de är så dyra.
– I så fall skulle det ha blivit i nån förort och då måste man ju ändå åka för att ta del av det Stockholm har att erbjuda.
Bostadsfrågan var en stor anledning till att de återvände till staden där de vuxit upp.
– Utan barnen hade vi nog inte flyttat hem, inte just nu i varje fall.
– Det är en tryggare uppväxt för dem i Motala.
Just när vi pratar om det kommer sexåriga Signe och säger att hon går till Alice, en av flera kompisar gatan.
– Sånt hade ju varit svårare i Stockholm, då hade man säkert behövt skjutsa barnen mer.
Signe var fem år när flytten gick och minns storstaden, vilket nu tvååriga Ilse knappast gör. Bill, sex månader, vet inte om något annat än Motala.
Martin menar att han blivit mindre stressad efter flytten.
– Jag med. Fast först blev jag stressad av att tempot är lägre här. I Stockholm var man van med att allt gick fort. Men jag har kommit in i det nu, säger Martina.
Mycket är enklare i en mindre stad menar de.
– Det är lättare att ta sig fram. Jag använde inte bilen i Stockholm, det var för rörigt, säger Martina.
– Skulle man göra en utflykt, för att bada till exempel, blev det ett helt projekt. Det var långt att åka, bilköer och parkeringsproblem.
Då är badandet numera mycket enklare, även med Motalamått mätt. Från huset på Maringatan i Råssnäs är det bara några hundra meter till Pariserviken.
Närheten gör inte bara badandet, utan även annat lättare.
– Jag kan ringa kompisar och bestämma träff om en kvart. I Stockholm bodde de längre bort, då var det lätt att bli bekväm och stanna hemma istället, säger Martin.
Likaså har Signe nära till sina aktiviteter, innebandy och körsång. Och även om de kostar så är det annorlunda mot Stockholm.
– Där höll hon på med dans, det var svindyrt.
En annan skillnad är att man är mer anonym i en storstad.
– På gott och ont, tycker Martina.
– Det kan vara skönt att få vara det, fast samtidigt är jag ju social av mig, säger Martin som jobbar som specialpedagog på Platengymnasiet och titt som tätt springer på elever därifrån.
Stockholm ligger fortfarande Martin och Martina varmt om hjärtat.
– Vi var inte säkra på att vi skulle trivas i Motala så vi behöll lägenheten i ett år efter att vi flyttat hit.
En vinst med att flytta tillbaka till Motala var att barnen kom närmare sina mor- och farföräldrar som bor där. Att dessa dessutom kan tjänstgöra som barnvakt ibland är förstås ingen nackdel.
Enligt Martin hade hans mamma Susannes tjat om de skulle bli Motalabor igen viss betydelse för återflytten.
Martinas föräldrar tycker också att det är roligt att de är tillbaka.
– Fast de undrade om vi verkligen skulle trivas i Motala, de vet ju att vi gillar fart och fläkt. Men med tre barn blir det fart och fläkt så det räcker här också, säger Martina.