Teater Björn Runge har många gånger visat sin förmåga att beskriva våra strategier kring livslögner, sjukdom och död. I pjäser, en roman och i filmer som ”Om jag vänder mig om” och nu senast ”The Wife”.

”Jag är en annan nu” skildrar en relation mellan ett slags modersmonster och en dotter som desperat behöver den mamma som borde finnas inuti monstret.

Påbyltad, rökande och pladdrande kommer mamman. Så raskt det bara går, stödjande sig på sin rollator. Hon närmar sig 80 och är nyopererad i höften, kämpar stenhårt självcentrerat mot det oundvikliga: att hon är åldrad, på väg att bli isolerad i sin trånga lägenhet.

Dottern kommer på besök. Också hon har varit på sjukhus, cellförändringar har upptäckts i hennes kropp. Hon är dessutom hårt sliten av sitt arbete som teaterregissör. Ensemblen klarar inte den svaghet hon uppvisar i sin rädsla för sjukdomen och vänder sig mot henne.

Ann Petrén gestaltar lysande den svårt egocentriska, kedjerökande, lätt senila mammans besvärjelser. Brutal humor, hisnande trångsynthet (”Snart får vi hämta ut bönemattor i mataffärn annars blir vi av med huvet i direktsändning”) – och korta stunder av ömhet för dottern. Trots att hon flyr och bara pratar om sig själv när dottern, lika lysande spelad av Frida Westerdahl, vill berätta om sin sjukdom och sin ångest.

Det starkaste i pjäsen är de korta stunder då mamman liksom öppnar ett fönster mot att verkligen se sin dotters lidande. Och hur det snabbt stängs igen när hennes eget får ta över.

Lika starkt är det när dottern i sin bortvända sorg ändå försöker nå fram till sin mamma med att hon har bestämt sig för att överleva.

”Jag är en annan nu” är ett roligt och mörkt kammarspel à la Norén, men man anar ett livsbejakande ljus i slutscenen.