Sjal med tyllbroderi, yllekjol, förkläde och hätta för henne och knäbyxor, väst och hatt för honom.

– Har man en folkdräkt behövs inte klänning och frack, säger Gunilla Hageström som med väninnan Birgitta Andersson är engagerade i Folkungagillets dräktsektion på Landerydgården.

Här finns ett dräktrum med Skedevi-, Vånga- och Kinda-dräkter att hyra samt plagg, tyger, fållband och accessoarer att köpa. Inför nationaldagen och midsommar gör flera folkdansare besök i dräktrummet. Några av dessa är paret Åke och Marianne Landström.

Artikelbild

| Folkdansaren Åka Landström provar en Kinda-dräkt att bära under nationaldagen på Landeryds hembygdsgård och på äldreboenden.

– Jag köpte fållband för att uppdatera min gamla dräkt och Åke ska hyra en Kinda-dräkt, säger hon.

– Vi har dansat sedan 1983 men jag har inte kunnat ha folkdräkt på grund av ylleallergi men vi har letat och nu hittat i bomull. Vi dansar på nationaldagen på Landeryds hembygdsgård men också på äldreboenden. Det blir schottis, hambo och lite gillesdanser, säger Åke.

Han tycker att det är viktigt att bevara traditionerna med folkdans och folkdräkter, men ser att intresset hos de yngre generationerna är svalt.

– Jag är 66 år och bland de yngre som dansar, säger han.

Artikelbild

| Gunilla Hageström och Birgitta Andersson är engagerade i Folkungagillets dräktsektion, där man kan hyra och köpa folkdräkter.

Gunilla och Birgitta ser samma trend. I år har Linköpings kommun valt att inte kosta på en folkdansuppvisning på kommunens eget nationaldagsfirande, trots att man haft det alla tidigare år.

– Jag tror att folkdräkterna kommer att leva vidare i andra sammanhang än dansen. Intresset för folkdans går ner men intresset för gamla kläder går upp, säger Birgitta.

Artikelbild

| I dräktrummet finns mängder av material att köpa till Skedevi-, Vånga- och Kinda-dräkten. Här bär Gunilla Hageström Skedevidräkten.

De ser att de yngre generationerna snarare bär folkdräkt på högtider och vid festligheter. Nyligen kontaktades dräktsektionen av flera som skulle på ett bröllop där klädkoden var en av östgötadräkterna.

Som många andra östgötska damer har Birgitta och Gunilla sytt dräkter under 70- och 60-talets uppsving för folkdansen. Samtidigt kom "dräktpoliser" som dämpade glädjen för att sy, menar de.

Artikelbild

| – Jag köpte fållband för att uppdatera min gamla dräkt och Åke ska hyra en Kinda-dräkt, säger folkdansaren Marianne Landström.

– Det var lite hipp som happ hur man bar och sydde folkdräkterna på 70-talet och då skapade några mer struktur om hur man skulle sy dem. Men de kunde säga att fållen "inte får vara två, utan en och en halv centimeter" och så vidare. När jag hade sytt en väst i skinn fick jag höra att jag kunde ha valt en mörkare nyans, berättar Birgitta.

Ännu idag anordnar Folkungagillet syträffar, även om intresset inte är så stort. Dessutom kan materialen vara dyra eller svårt att få tag på.

Artikelbild

| Den hjärtformade broschen ska sitta på sjalen med tyllbrodderi på östgötadräkterna för henne.

Men vad är en folkdräkt egentligen? Med moderniseringen av samhället runt sekelskiftet ökade intresset för att bevara klädstilarna som bars av allmogen före industrialiseringen. I samband med detta kom kom dräkten från Skedevi i norra länet att kallas för Östgötadräkten. Men med folkdräktens ökande popularitet uppstod en vilja att rekonstruera och komponera lokala dräkter och på 30-talet fick Östgötadräkten byta namn till Skedevidräkten när varianter dök upp i Vånga och Kinda och senare Gryt, Bjälbo, Svinhult, Ydre, Nykil, Risinge och Vreta Kloster.

– I Kinda till exempel ville man inte ha en dräkt från norra Östergötland och gjorde då ett gediget arbete där man intervjuade äldre människor och letade efter gamla kläder för att kunna göra en rekonstruktion. I Nykil har en komponerad dräkt från 70-talet, en duk blev kjol och så hittade man på väst och blus, förklarar Birgitta.