"Från 2018 har det varit några tuffa år", konstaterar Sara Ryman. I två omgångar har hon behandlats för cancer. Därtill har en nära anhörig blivit allvarlig sjuk i anorexi, hon har gått igenom en skilsmässa och hon har varit nära döden till följd av en septisk chock.
– Det är så spännande för man vet ju inte hur man funkar i extrema situationer. Det går inte att föreställa sig. Jag trodde aldrig att jag skulle ha det här drivet, säger Sara Ryman.
Hon blir tyst i någon sekund, förklarar sedan att det dock inte alltid har varit "så himla rosenrött".
– Från början sa jag flera gånger till mamma att ”kunde jag inte ha fått dö i stället? Kunde ni inte låtit mig dö? Varför ska jag vara med om det här?".
Ja, de senaste åren har mörka händelser har avlöst varandra, som på löpande band. Cancer i två omgångar, en skilsmässa, anorexi hos en närstående...
Och, för knappt ett år sedan, en septisk chock som resulterade i en kamp om att inte bara få, utan också vilja överleva.
– Det har varit många tråkiga år. Nu måste jag få några bra år, känner jag.
Det säger 49-åringen, sittandes i den gröna sammetssoffan hemma i Berga.
– Sepsis är helt klart det värsta jag varit med om, cancer har varit en västanvind.
"Den sista riktigt hemska smärtan jag minns är på hotellrummet när jag ramlade. Alltså… Det gjorde så fruktansvärt ont. Det lite obehagliga är att jag hade ingen feber och jag hade ingen skakfrossa, som alla säger är de vanligaste tecknen. Jag hade ingenting av det. Jag var svullen och hade ont", säger Sara Ryman med en suck.
Att Sara, för knappt ett år sedan, inte kunde göra sig förstådd med ord eller så mycket som ens lyfta ett finger är svårt att förstå i dag. Ögonen är pigga, rösten alert, skrattet nära... Det enda spåret från sjukdomstiden är det försvunna vänsterbenet, som bytts ut mot en svart protes, och det långa ärr som löper över högerbenet.
Allt började i oktober i fjol, när Sara och hennes yngsta dotter skulle åka på semester till Egpyten. Bara någon dag innan avresa började Saras vänsterfot att svullna. Av sin mamma rekommenderas hon att söka vård, men att få en tid på vårdcentralen, och ändå hinna med flyget dagen därpå, förstod Sara var omöjligt.
Så hon bestämde sig för att vänta.
"Det är bara en vecka. Jag tar det när jag kommer hem om det inte blivit bättre", tänkte hon.
– Sedan kom jag inte hem förrän året efter, i år då, fyra månader senare.
I dag är Sara Ryman tacksam för det faktum att hon har ett och ett halvt ben, i stället för att vara sorgsen över att hon har förlorat ett halvt ben. "Jag fokuserar mycket, mycket mer på vad jag har fått behålla än på vad jag har förlorat. Faktiskt. Det kunde ha varit händer och fingrar... Jag har en fot som jag kan balansera med, vilket gör det mycket, mycket, mycket lättare, för den mesta av balansen gör man med tårna och foten", säger hon.
Resan, som skulle innefatta träning och yoga i solen, begränsades delvis av den svullna vänsterfoten. Snart drabbades även högerfoten.
– Jag kunde inte ha vanliga skor på mig. Jag tog på mig badtofflor när vi skulle gå in på restaurangerna och äta, men annars gick jag barfota. Jag såg för hemsk ut och det blev värre och värre.
När det var dags att resa hem gjorde vänsterfoten ordentligt ont. Väl i Sverige kunde Sara inte längre stödja på foten. Ändå sökte hon inte vård, utan valde att checka in på det sedan tidigare bokade hotellet på flygplatsen. I efterhand förstår hon att den septiska chocken hade gjort henne förvirrad vid det laget, vilket gjorde att hon inte förstod allvaret. Dessutom hade hon inte feber, vilket är ett av de främsta symtomen på sepsis.
Det sista Sara minns är att hon under natten vaknade för att gå på toaletten – och att hon då föll ihop på golvet, varifrån det tog henne 40 minuter att ta sig upp.
I oktober i fjol svullnade Sara Rymans vänsterfot. Hon och hennes yngsta dotter skulle dagen därpå åka till Egypten på semester, så hon bestämde sig för att vänta till efter resan med att söka vård. Men, under semestern förvärrades tillståndet. Sara ursäktade det med den långa flygresan och värmen, trots att hon aldrig hade drabbats av något liknande vid tidigare resor. Tröttheten som hon därtill kände trodde hon berodde på den nyligen avslutade cancerbehandlingen. Att hon i själva verket hade drabbats av en septisk chock förstod hon inte.
Timmarna, dagarna och veckorna därefter, då hennes eget minne sviktar, har hon fått återberättade.
På morgonen hämtades Sara av ambulans, kördes till Danderyds sjukhus. Där sövdes hon, lyckligt ovetandes om kampen för överlevnad som både hennes egen kropp och läkarna skulle komma att jobba för under de nästkommande veckorna.
– Jag har helt förlikat mig med döden nu, för jag var så nära att dö som man kan vara.
Hon tystnar, stryker den mjuka kattungepälsen bredvid sig. Sedan skjuter hon ett antal böcker över soffdynorna. Det är hennes dagböcker, från tiden på Danderyds sjukhus, Karolinska universitetssjukhuset och universitetssjukhuset i Linköping. I böckerna finns berättelser från hennes barn, mamma och vårdpersonal, från den tid då det inte var självklart att hon skulle få leva vidare, då det inte var självklart att hon skulle få chansen att bli äldre än 49.
Än i dag är det omöjligt för Sara att läsa böckerna utan att gråta.
Under de veckor som Sara Ryman låg nedsövd skrev hennes anhöriga samt vårdpersonalen dagböcker åt henne, för att hon sedan skulle få en förståelse för vad hon gått igenom. Sara kan fortfarande inte läsa böckerna utan att gråta.
"Älskade Sara-gumman!
Vilken jobbig natt och förmiddag du haft. Idag har de amputerat ditt vänstra ben. En livräddande åtgärd. Och vi vill ju att du ska leva!"
Så skrev Saras mamma i en av böckerna, den 8 november i fjol.
Men, amputationen har aldrig varit det tuffaste att hantera, menar Sara. Inte ens när hon precis vaknade och fick beskedet, efter flera veckor som nedsövd.
– Det är klart att det är en sorg. Jag har förlorat en kroppsdel, säger hon, men konstaterar att det värsta ändå har varit behovet av andra människors hjälp.
– Det har varit så vidrigt. Jag bor ensam, jobbar som ganska hög chef, är jättesjälvständig, har hög integritet… Att bli matad, torkad i rumpan, flyttad med lift…
Den tillfälliga förlamning som Sara Ryman drabbades av när hon vaknade upp efter att ha varit nedsövd var tuff att hantera. "Det innebär att musklerna går i dvala på något sätt. De var inte skadade, men de funkade inte", förklarar hon.
Vägen tillbaka till ett mer självständigt liv har varit lång. När Sara vaknade hade hennes muskler gått i dvala och hon kunde varken röra sig eller prata.
– Ingen hörde vad jag sa och jag ville ju bara kunna uttrycka mig.
Plötsligt behövde hon, på nytt, lära sig alla de kroppsliga funktioner som hon innan tagit för givet – att sitta upp, knyta handen, klia sig själv på näsan... Om nätterna sov hon med glasögonen på, för att slippa obehaget i att vakna och inte kunna se.
Med hjälp av rehabilitering, och intensiv träning, har Saras muskler vaknat. Små framsteg har betytt mycket.
– När jag kunde klia mig själv... Jag kämpade som en galning för att klia på näsan. Jag duttade bara, men jag kunde göra det!
Sara Ryman känner sin vänsterfot hela tiden, trots att den är amputerad. "Men jag har mindre fantomsmärtor nu när jag använder protes", säger hon.
Hur var det att sänka kraven så mycket?
– Det har nog varit min största utmaning, att jobba med min egen acceptans och mitt tålamod. Jag är en otålig person.
Sara ler, fortsätter:
– Det ska gå fort. Det får jag jobba jättemycket med nu, när jag går. Jag kan inte gå i den hastighet jag vill. Jag är van vid att gå lite fort, men det går inte för då tappar jag balansen. Det kommer komma mer, det vet jag nu, men det tar tid och det har varit fruktansvärt jobbigt. Jag har blivit bättre på det.
När vände mörkret?
– Det är inte så länge sedan. Jag kan dippa nu också, men inte lika djupt. Det är någon månad sedan bara, säger Sara och fortsätter:
– Jag tror att det var när jag började kunna gå hyfsat, det är kanske en och en halv månad sedan, utan stöd.
För Sara Ryman har amputationen aldrig varit det tuffaste. I stället har hon haft allra svårast att hantera behovet av andra människors hjälp. "Mitt tuffaste började när jag kom hem, för då blev det så tydligt vad jag inte klarade av. Sjukhusmiljön är så anpassad. Du har höj- och sänkbar säng, du har saker att hålla i överallt, från början flyttades jag med lift…", säger hon.
Att hantera nedgångarna i det psykiska måendet har innan dess varit tufft. Sara förklarar att hon redan innan sjukdomen var en optimist.
– Det har varit jättetungt. Jag har förlorat min naivitet tror jag. Sjukhus för mig har alltid varit positivt för det har för mig förknippats med att föda barn och det har gått bra och det har varit en positiv upplevelse. Nu har jag återtagit det litegrann för jag har varit på rehab och det har varit positivt, säger hon och tillägger:
– Det har varit livsavgörande för mig att ha dem.
Nu har det gått ganska exakt sju månader sedan Sara lämnade sjukhuset, sedan hon fick komma hem.
– Mitt tuffaste började när jag kom hem, för då blev det så tydligt vad jag inte klarade av. Sjukhusmiljön är så anpassad. Du har höj- och sänkbar säng och du har saker att hålla i överallt.
Ändå vägrade hon att handikappanpassa sitt hem.
– Det stämde inte överens med min målbild. Jag ville inte ha höj- och sänkbara grejer, jag tänkte att "jag kommer kunna gå innan jag har fått allt det som jag behöver nu", förklarar Sara.
I mars kunde Sara Ryman ta sina första steg, med hjälp av sin protes. Hon klickar fram en video på sin mobil, där hon tillsammans med två fysioterapeuter, långsamt tar sig framåt. "Jag var så himla lycklig", säger hon och förklarar att det knappt går att beskriva känslan.
Till en början fick hon hjälp från hemtjänsten med vardagliga sysslor, som att gå ut med sopor och hämta posten, men efter bara någon månad bestämde hon sig för att säga upp hjälpen. Samtidigt fortsatte hon att träna upp sina kroppsliga förmågor.
– Nu kan jag nästan göra allting själv. En av mina fysioterapeuter frågade "vad känner du att du inte kan göra?". Jag sa att "jag kan inte kliva upp på stolar än". "Nej, det kanske du inte ska göra Sara, du kanske får hitta en annan lösning", säger hon och tillägger skrattande:
– Så jag beställde en köksstege.
Hur har din syn på livet förändrats under det här gångna året?
– Jag har alltid varit tacksam, jag har alltid värderat mina relationer högt och min familj. Det har aldrig varit något som jag behövt få insikt om, men jag är mer noggrann med mina relationer och vilka relationer jag vill ha i mitt liv nu. Vi behöver andra människor så otroligt mycket mer än vad vi förstår, för någon gång i livet, om vi får leva, så kommer man att…
Sara letar efter orden, tillägger:
– Alltså, ensam klarar man sig inte. Man behöver andra människor.
I dag ångrar Sara Ryman att det inte togs fler bilder av henne under sjukhustiden. Där och då var hon inte intresserad av att fotograferas, då hon inte kände igen sig själv. Men nu, när hon mår bättre, önskar hon att det fanns mer minnen.
Någonting annat som också blivit tydligare för henne är vikten av att göra saker för andra människor.
– Jag har en stor familj och ett ganska avancerat, krävande jobb och är van vid att göra saker för andra, vara den som fixar. Att jag inte kunde göra det var en sådan förlust, att alla behövde hjälpa mig med allt. Ta på deodorant, borsta tänderna, allt sådant...
Hon minns tydligt ett besök på rehab, där hon fick hjälpa en man att skala en apelsin.
– Jag var så himla glad för det. Han sa tack, men jag kände "nej, det är jag som ska tacka". Jag var så himla lycklig att få hjälpa honom, någon annan, med någonting.
Än i dag är Sara själv dålig på att be andra om hjälp, men hon menar att hon har blivit bättre.
– Men jag vill ju klara saker själv, vilket har varit en förbannelse men också säkert det som har gjort att saker och ting går framåt.
Sara Ryman har nära till skratt, trots det mörker och de många motgångar som har kantat hennes liv under det gångna året. Hon förklarar att hon alltid har varit lite av en optimist.
I oktober är det dags att börja jobba igen. Det ser hon fram emot. Framöver hoppas hon också få en modernare protes, som själv känner av när knät ska vara böjt respektive sträckt.
– Sedan vill jag ha ett "blade" så jag kan springa, alltså en rundad fot.
Sara förklarar att hon, som frisk, både sprang, styrketränade och yogade fem-sex gånger i veckan. Ändå är det inte att kunna springa igen som är det stora målet.
– Egentligen är det att klara allting hemma med lätthet, säger hon och fastslår:
– I princip kan jag det. Det jag inte kan nu, det kunde jag inte innan heller.