Orden kommer inte lätt. David Lindström har svårt att sätta ord på de känslostormar som sjukdomen gett upphov till. Ändå väljer han att berätta sin historia när jag hittar hans namn i stödföreningen Vikings styrelse och kontaktar honom.
– Jag är ingen publik person, men det här får bli mitt sätt att betala tillbaka till min donator och till svensk sjukvård.
Som barn hade David en astmadiagnos. När han hade en infektion eller ansträngde sig tog han luftrörsvidgande medicin. Inga konstigheter med det. David kunde leva som alla andra barn i hans omgivning.
I gymnasiet blev det värre. Han märkte att han inte hängde med sina klasskompisar exempelvis i orienteringen. Han blev mer ledsen än orolig i det skedet. Det har han egentligen aldrig varit. Symptomen har kommit gradvis, smugit sig på så att han försämrats lite, lite i taget.
En läkare på US anade oråd och skickade David till en lungspecialist i Göteborg, som dock inte heller han kunde bringa klarhet i den försämrade lungkapaciteten.
Livet rullade på. David kunde åka skidor, vara med på gympan och levde ett rikt liv.
1993 fick gick flyttlasset till Linköping för civilingenjörsutbildning på universitetet. När utbildningen var klar och David fyllde 25 kom så diagnosen: KOL/emfysem.
Trots att David aldrig rökt en cigarett betedde sig hans lungor som om han var storrökare. Lungblåsorna deformerades och syreupptagningskapaciteten försämrades gradvis.
David fick veta att något botemedel inte existerade och att man nu skulle fokusera på att söka bevara den lungkapacitet han hade.
En läkare förvarnade David om att det kunde bli nödvändigt med en lungtransplantation framöver.
Många tankar snurrade i huvudet. Han blev inte deprimerad, men självklart väldigt orolig. Och ledsen. Ledsen, men mitt i allt ändå psykiskt stark, med en stöttande familj och ett stimulerande arbete att gå till.
Davids hälsa försämrades. 2005 sattes han upp på listan för organtransplantation och en omfattande utredning startade. Det är många parametrar som ska stämma när ett organ från en människa ska sättas in i en annan.
Under 2006 mådde han riktigt dåligt, men kunde till omgivningens stora förvåning fortsätta att arbeta. Han orkade endast gå mycket korta sträckor, men väl vid skrivbordet kunde han sköta sina arbetsuppgifter.
En lördag på senhösten 2007 fick han ett telefonsamtal från Lund. "Nu är det snart dags, David, vi har hittat organ till dig".
– Jag hade väskan packad sedan länge, men blev totalt stirrig och fick nästan en blackout. Personen i luren lugnade mig med orden: "sätt dig nu på en stol. Vi fixar allt åt dig!"
När dagen var inne ringde barnläkare Anders Svensson, som i sin egenskap av pilot under många år skött organtransporter, upp David.
"Hej! Det är jag som ska flyga dig från Norrköping till Lund. Det här kommer att gå jättebra. Jag hämtar upp dig om tio minuter".
Det finns en etisk regel som gör att man inte avslöjar det exakta datumet för en transplantationsoperation. Detta för att inte anhöriga till den avlidne ska ges vägledning om vem som fått den anhöriges organ.
Det enda David vet är att det var en dansk man i hans egen ålder. Det finns ett nordiskt samarbete kring organdonationer. Att det blev en och inte två lungor kan bero på att donatorns ena lunga inte bedömdes vara i tillräckligt gott skick.
Väl i Lund fick David vänta på sjukhuset medan ett vårdteam flög till Danmark för att operera ut den lunga som skulle bli Davids.
– Jag minns när jag klev upp på operationsbordet och tänkte "det får bära eller brista. Om jag dör på det här operationsbordet så har jag trots många motgångar haft ett bra liv".
Så tänkte han då, 33-årige David.
1,5 månad fick han stanna i Lund. Han låg i respirator en tid och så fort han kunde hålla i ett block och en penna kunde meddela sig med omvärlden. Det blev en hackig mening, men en läkare lyckades tyda meddelandet. "Jag vill åka skidor", stod det.
– Läkaren skrattade och sa "Ja, ja. Vänta bara tills vi kopplat bort lite slangar här så ska du nog kunna åka skidor igen".
De första åren mådde David fantastiskt bra och ville ta igen allt han förlorat. Han åkte skidor i alperna, gick seglingskurser och for omkring, nästan lite besatt.
– Tänk att kunna springa igen! Vilken känsla! Jag svävade som på moln och var som nyförälskad i livet.
Gradvis så har lungkapaciteten försämrats. Han kan inte längre springa Blodomloppets fem kilometer, men väl gå det i rask takt. Om han blir förkyld eller får influensa tar det två veckor i stället för normala en att bli frisk och ytterligare tre innan han är helt bra. Han måste därtill äta väldigt mycket mediciner varav en del ger biverkningar.
Men ändå. Vad är väl det? Precis som andra med svåra händelser i bagaget kan David bli provocerad av människor som klagar över skitsaker.
– Som när någon är missnöjd med sin tid efter att ha sprungit milen. Var glad att du ens kan springa, vill jag säga då. Även om vardagen infunnit sig även för mig, och jag kan hetsa upp mig över småsaker, tror jag ändå att jag fått förmågan att uppskatta de små vardagliga sakerna i tillvaron. Så blir det, när de varit nära att ryckas ifrån en.
I år har David haft den danske mannens lunga i tio år. Då och då sänder han honom en tanke.
– Jag känner en evig tacksamhet mot den främling som räddade mitt liv.
I övrigt finns bara en sak David vill tillägga:
– Anmäl dig till donationsregistret. Det tar någon minut och räddar liv. Du gör det här.