"Min första tanke var att terrorister besköt huset"

Carina Udd hade bara bott i sin trea på Linnégatan i knappt ett år när det exploderade utanför fastigheten. Lägenheten ligger på fjärde våningen mitt emot Ådalagatan. Den där fredagen för ett år sedan var en klämdag och hon var ledig. Något Carina tror räddade hennes liv. I vanliga fall äter hon frukost vid köksfönstret vid tidpunkten då det small, men nu valde hon att vända tillbaka till sängen efter att ha hämtat tidningen.

Plötsligt en dov, djup smäll. 

Sovrumsdörren lyfts uppåt mot taket. 

Carina funderar på om hon fått en stroke och börjar gå mot köket.

– Hela köket kommer emot mig. En silversplittervägg av glas, jord och saker. Min första tanke är att terrorister besköt huset. 

Snart kapitulerar även matsalsfönstret för den kraftiga tryckvågen. Carina ringer SOS. De tror att en explosion har skett och beordrar henne att ta sig ut ur byggnaden så fort som möjligt. I trapphuset slår Carina och en annan chockad kvinna följe. En man springer förbi och yrar om döda människor. Någon öppnar dörren på glänt och Carina ropar att hon måste ut.

– När jag rundar knuten och kommer ut på Hamngatan tror jag inte mina ögon. Jag är övertygad om att många har dött. 

Hon minns den chockade tjejen i hemtjänstbilen vars krockkudde hade lösts ut. 

Blod, människor som grät och försökte förstå. 

Och tystnaden innan blåljuspersonalen kommer. 

– Jag minns hur förbannad jag är på de som bara står och fotar. Kanske är det mitt sätt att reagera på det som hände. 

Carina har inte varit orolig efter explosionen.

– Det går inte att skydda sig mot allt. Samtidigt var det något som skyddade oss alla den dagen. Jag brukar inte slänga mig med ordet mirakel. Men att ingen dog – det är ett mirakel.

Carina och hennes grannar fick flytta tillbaka efter drygt en månad. I bostadsrättsföreningens Facebookgrupp hade en ny samhörighet växt fram. Där kunde alla lyfta sin oro och sina funderingar. Kort efter explosionen ramlade ett fönster som stod i trappuppgången och alla rusade ut för att se vad som hänt och hjälpa till. 

– Nu räcker det väl med att man tappar en flaska vin i golvet så har man alla grannar här, ler Carina.

 Det finns en trygghet i att alla bryr sig. De allra flesta i trappuppgången har valt att bo kvar i huset. Livet tuffar vidare.

– Det är en annan känsla i porten nu. Det här är vårt hus.