När man inte får leva sitt liv som den person man innerst inne är kan även vardagliga saker, som att titta på kläder i en affär eller gå till en simhall, bli en väldigt smärtsam upplevelse. Ewa och Ann är två tjejer som är födda i pojkkroppar. Båda är öppna med att de är transpersoner. De känner sig som tjejer, eller rättare sagt de är tjejer även om det inte står så i deras pass. Och de båda vill leva sina liv just så som de känner sig.
Men så länge de inte riktigt ser ut som tjejer är det omöjligt.
– Att byta om i omklädningsrum är en så svår situation. Det är inte lätt för en ensam flicka att byta om i ett rum fullt med killar. Jag mår illa flera dagar efter en sådan situation, säger Ann.
Ingen simning
Hon förstår dock att det eventuellt skulle kunna bli problematiskt om hon skulle byta om i samma rum med andra tjejer. Men den situationen kan lösas enkelt genom att ha kille/tjej toaletter där man också kan byta om. Ann slutade med simning någon gång i sjuan, åttan. Hon orkade inte med det längre.
Ewa slutade bada när hon gick på universitet. Det var först då som hon gick klart genom hela processen i själen och i huvudet och kom ut offentligt med det.
Ewa är i 25-årsåldern medan Ann är i övre tonåren. Bådas föräldrar är stöttande och hemma är det inga konstigheter.
Väntan
Det som är jobbigt är väntan. Ann behandlas med hormonstoppare för att slippa hårväxt, röstförändring och andra förändringar i puberteten medan Ewa går på hormonbehandling. Ann kommer också så småningom att får hormonbehandling och målet för båda är att de ska se ut så som de känner sig.
– Hormonbehandlingen är viktig. Den hjälper att få de yttre förändringarna så att jag kan vara den kvinna jag är. Den gör att det är trevligare att vara vid liv. Behandlingen är egentligen mycket viktigare än könsoperation. Möten med människor börjar ju inte med att man drar ner byxorna, säger Ewa.
Ann och Ewa har olika strategier för hur de "tar sig genom dagen". Ann går i skolan, sitter på sitt rum och spelar dataspel. Och längtar efter sitt liv efter puberteten. Hon bara väntar. Och hon pratar inte med någon om det som hon går igenom. En gång i månaden pratar hon med en psykolog på BUP som följer hennes behandling och hur hon mår. Att hon faktiskt pratar med mig som journalist är mest för att hon vill belysa transpersonernas vardag. Så att vi andra bättre kan förstå den.
Inget exotiskt
När Ewa hade bestämt sig för att söka hjälp tog det sex månader för att komma i kontakt med transteamet på sjukhuset. Och det tog 2,5 år för att påbörja behandling. Mellan varje 40-minuters samtal med en psykolog går det tre månader. Inte tillräckligt för någon som kämpar varje dag för att ta sig genom den. Därför tog Ewa och ytterligare fyra personer initiativ och startade en transportal. Nu är de ett 30-tal i som stödjer varandra och träffas vid behov.
– Vi fikar och pratar med varandra och vi pratar om allt, inte bara om vår problematik. Vi är inte alls så exotiska som många tror. Vi är som alla andra utom det irritationsmomentet att vi finns i fel kropp. Den här gruppen har hjälpt mig mycket med att stå ut, säger Ewa.
Vilken fråga irriterar er mest?
– När ska du operera dig? Ingen skulle ens tänka tanke att fråga någon annan om en eventuell operation. Men oss frågar man ofta. Det spelar väl ingen roll, operationen är inte det viktigaste för transpersonerna och alla opererar sig inte heller, säger Ewa.
Både Ewa och Ann ska gå "hela vägen" men ingen av dem har bråttom just att operera sig. De hoppas först på att hormonerna ska lyckas med jobbet eftersom detta inte är självklart. Och att samhället kan göra de enkla förändringar som att ha toaletter och omklädningsrum där både killar och tjejer kan vistas.
– Våra vänner bryr sig om hur vi mår. Inte om det yttre. Det är synd att så många andra reagerar bara på det yttre.
Det är både Ewa och Ann överens om. Och Ewa och Ann heter egentligen något annat.