Kronärtsblåvingen har inte setts i Sverige sedan 2019. Nu talar allt för att arten är utdöd i landet.
Kronärtsblåvingen har sedan flera år tillbaka haft sitt enda svenska utbredningsområde i gränstrakterna mellan Östergötland och Småland, men den senaste observationen av arten gjordes 2019.
Corren skrev om det akuta läget för ett antal år sedan, en artikel som fick stor spridning och Länsstyrelsen fick mängder med bilder från privatpersoner som trodde sig ha sett kronärtsblåvingen.
Tyvärr visade alla bilder andra arter av blåvingar.
Inte heller under sommaren 2023 gjordes några fynd. Torbjörn Blixt har nu inventerat lämpliga platser under fyra års tid men har inte kunnat hitta någon kronärtsblåvinge.
– Jag har besökt alla tidigare kända lokaler, samt 70-80 nya platser under den här tiden. Många andra arter av blåvingar verkar ha återhämtat sig efter katastrofåren 2018 och 2019, men just kronärtsblåvingen har nog försvunnit för gott.
Torbjörn Blixt kommer att inventera även nästa år, men efter det är det slut.
– Jag ser ingen poäng i att fortsätta. Det känns som slöseri med resurser att lägga så här mycket tid på en art som med all sannolikhet är utdöd.
Det är mycket ovanligt att en svensk dagfjäril helt försvinner från Sverige.
– Nu är både kronärtsblåvingen och veronikanätfjärilen troligen borta. Före dess vet jag faktiskt inte när någon dagfjäril dog ut, det har i alla fall inte hänt i modern tid, säger Torbjörn Blixt.
Vad beror minskningen på?
– Nästan allt handlar om hur marken används. Det finns ingen variation längre, inget småskaligt jordbruk. Allt är så statiskt. De arter som är kräsna med föda och miljö fixar inte det, säger Torbjörn Blixt.
Finns det risk att fler arter dör ut?
– Inte i närtid, men flera arter har minskat sjukt mycket.
Både kronärtsblåvingen och veronikanätfjärilen står uppsatta som "akut hotad" i den senaste rödlistan från 2020. När nästa rödlista från SLU Artdatabanken publiceras under 2025 talar allt för att båda arterna officiellt förklaras som utdöda.
– Det räknar jag med, säger Torbjörn Blixt.
Hur känner du kring det?
– Det är jäkligt deppigt på många sätt. Personligen känner jag det nästan som att jag inte gör mitt jobb, samtidigt är det svårt att hitta en art som inte finns. Å andra sidan har jag besökt många extremt vackra platser och gjort flera andra spännande fynd av hotade arter, så helt meningslöst har det inte varit.