Gråa skyar, tunga i gumpen, rullar in över slätten. Hösten är obönhörlig, allt ska bäddas in i fukt och dimma. Duggregnet har stannat upp på sin väg ner och gett oss en blöt yllefilt att kliva omkring i.
En bastant nyckel vrider om låset. Inne i Ljungs slott är det minst lika ruggigt som ute och jag huttrar ofrivilligt till. Kalla stenväggar gör ljuden hårda. Avsaknaden av el spelar mig spratt med skuggspel i varje vrå. Eller är de bara inbillning, precis som luftströmmarna? Kandelabern står sig slätt mot slottets betingelser.
Lekte här som barn
1949 köpte Anna-Karins farfar det gustavianska slottet, uppfört av greve Axel von Fersen den äldre på 1770-talet. Här har Anna-Karin vistats sedan barnsben. Lekt med brorsor och kusiner i de långa korridorerna, på den mörka vinden och i den småkusliga källaren. Allt inrymt i det Q-märkta kulturarvet som omgärdas av den engelska parken.
Ljungs säteri har haft många ägare och slottet fick gradvis förfalla. När Anna-Karin, brodern och maken Willy tog över det 1988 var det i ganska eländigt skick. Sedan länge tömt på möbler, med hängande tapetvåder och synliga skavanker, främst från epoken som militärförläggning under andra världskriget. 1989 blev slottet byggnadsminnesförklarat.
Anna-Karins intresse väcktes när hon läste Herman Lindqvists bok om Axel von Fersen, och ett idogt livräddningsarbete inleddes.
Den ideella föreningen Ljungs Slotts Bevarande har lagt ned mycket tid på att städa och så sakteliga låta renovera. 1997 öppnades slottet upp efter decennier av otillgänglighet för allmänheten. Man började med guidade turer i tidstypiska kläder.
För mycket spring?
Var det den publika nyordningen som retade upp andarna? Blev det för mycket spring i slottet?
Slottets fem guider har samtliga varit med om märkliga saker, dels själva, dels har de fått saker berättat för sig från besökande människor.
– En av guiderna var mycket skeptisk till dessa berättelser. Mest på skoj placerade hon guidernas skor i deras speciella omklädningsrum på en rad, framför en soffa. När hon återvände till rummet, utan att någon av de övriga guiderna befunnit sig i slottet, var ett par skor vridna 90 grader. Hennes egna.
Fyra hemsökta platser
Anna-Karin tar oss runt till fyra platser i slottet. Platser som också mediet Terry Evans besökte i tv-programmet Det Okända, som nyligen visades i TV4 Play:
Jacquelins rum, utifrån sett längst till vänster på tredje våningen, där ibland en mansperson ska kika fram mellan gardinerna.
Rum nummer tio, sedan länge kallat spökrummet, där någon ska gråta hjärtskärande. Besökare har förnummit en kvinna med ett spädbarn i famnen. Enligt Terry Evans dog barnet av difteri. Anna-Karin minns att farfars tax, trots lock och pock, i alla år vägrade att gå in i just det rummet.
Vinden där en man ska ha hängt sig i en av bjälkarna, sedan hans fru insjuknat och dött.
Källaren där det ska finnas obehaglig energi i anslutning till en glugg som går ned mot avgrunden. Enligt Terry Evans rör det sig om en mansperson som mördats och vars kvarlevor ligger under slottet.
Instängd med barnen
Anna-Karin har personligen varit med om två märkliga händelser i slottet.
– Vid ett tillfälle, när det var mörkt ute, såg jag hur det lyste svagt på hela tredje våningen, trots att det inte finns någon el och trots att slottet var låst. Jag tog mig lite senare in med en guidekollega, men då var det mörkt.
– En annan gång, när mina döttrar var 5 och 8 år, for en dörr med full kraft och med nyckeln på utsidan, igen bakom oss när vi befann oss bakom serveringsköket på tredje våningen.
Anna-Karin kände paniken komma smygande, men gjorde allt för att hålla masken inför barnen.
– Jag hade hjärtat i halsgropen, men visade inget för flickorna. Via ett fönster kunde jag ropa på grannen så att vi blev utsläppta.
Par flydde i panik
År 2000 var det två "andeintresserade" par som ville sova i det omtalade spökrummet med den gråtande kvinnan. På morgonen, när Anna-Karin erbjudit dem frukost i sin flygelbyggnad, var de puts väck.
– Jag fick så småningom tag i dem. Medan de varit ute på toaletten kvällen före hade någon flyttat runt saker i rummet, bland annat en stol och ett kexpaket. Vid 01–02-tiden på natten hörde de flera otäcka ljud, packade raskt ihop, låste slottet, slängde nyckeln i en blomurna och flydde hals över huvud. Jag har inte sett dem sedan dess.
Hur var det att träffa mediet, Terry Evans?
– Intressant. Jag kände inget när vi stod i en ring i hallen, höll varandra i händerna och skulle "befria slottet från en del energi", men en av guiderna höll på att ramla omkull. Däremot blev jag väldigt paff av att han sade att jag borde besöka en tandläkare. Kanske höll jag vid något tillfälle handen över kinden, jag vet inte, men veckan därpå drog jag ut en tand.
Tror du över huvud taget på osaliga andar?
– Alltså, jag tror verkligen inte på spöken, det gör jag inte. Å andra sidan har det hänt lite väl mycket kusligt här, det måste man säga. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro.
Jag tycker slottet känns vänligt, kylan till trots...
– Det gör jag också. Finns det några osaliga andar så tror jag inte de är illasinnade.
Du är aldrig rädd?
– Nej. Jag är lite mörkrädd, men det är jag överallt, inte bara i slottet.
Känner du olust när du är ensam i slottet?
– Nej. Inte under dagtid.
Skulle du kunna bo i det?
– Nej, nej, nej. Usch! Aldrig.