Videon är inte längre tillgänglig
Dagarna efter rapporterade Corren om den 31-årige mannen som körde narkotikapåverkad i hög fart på Hamngatan i centrala Linköping den där söndagskvällen. Eva Göransson hade inte en chans när han for upp på trottoaren.
Det har gått nästan fyra veckor sedan kollegorna fick beskedet att Eva Göransson, 57 år, omkommit.
Men kollegorna vill inte tänka på själva olyckan eller han som körde.
– Samhället ska ofta framställas som svart eller vitt. Men då lägger man energin på fel saker, säger Ulf Hjertman, kyrkoherde i församlingen. Det blir en sorgereaktion som inte är frisk. Och det ger oss inte Eva tillbaka.
Han vill i stället minnas allt som Eva Göransson gjorde för så många människor i Åkerbo församling där hon jobbade som kantor i 27 år. Samtidigt förstår han att en sådan här tragisk händelse påverkar många. På olycksplatsen står fortfarande ljuslyktor kvar.
– En sådan här händelse sätter sig djupt. Det hände på en plats där man ska känna sig trygg. Man måste ha trygga zoner. Det är som vid inbrott, även om de inte tagit något så har de varit innanför den trygga zonen, säger Ulf Hjertman.
Sorg är något han och kollegorna ofta möter i sitt arbete. Kanske är det också den erfarenheten som bidragit till att personalen kunnat stötta varandra. Deras arbetsplats är en naturlig arena för att uttrycka saknad och sorg. Ljusbägaren finns nära till hands, med ett gott ledarskap och en tydlig handlingsplan har sorgen blivit hanterbar.
– Som chef gäller det att vara tydlig vid sådana här händelser och samla alla på en gång för att ge samma information, berättar Ulf Hjertman.
– Jag kan inte nog poängtera hur viktigt det är hur ett sådant här besked lämnas och att det inte blir via någon ryktesspridning.
På arbetsplatsen är tomheten påtaglig. En liten post-it-lapp med några datum handskrivna i blyerts ligger kvar på Eva Göranssons skrivbord.
– Jag väntar fortfarande på att hon ska komma in och tjoa, säger Susanne Franzén som är pedagog i församlingen.
I kyrksalen står ett bord med en fotoram bredvid två ljus. Flera bilder visar en blond kvinna som gör v-tecknet över biskopens huvud, som har lagt kapsyler på ögonlocken och som fått en komisk frisyr av en stark vind från sidan.
– Det där var så typiskt Eva, säger Susanne Franzén.
Det blir många skratt och roliga historier. Som när Eva Göransson på en utbildningsresa i Danmark frågade den danske biskopen om de alltid använde de där tråkiga psalmböckerna. Även Ulf Hjertman har fått sina gudstjänster ifrågasatta.
– Hon kunde säga att min predikan var ett riktigt sömnpiller. Men allt handlade om att hon ville förbättra. Hon ville göra gudstjänsterna mer mänskliga.
– Ja, och med begripliga ord, tillägger Susanne Franzén.
Som kantor arbetade Eva Göransson med församlingens musik. När Ceciliakören tränade blandades flams och skratt med hård disciplin, berättar Inga-Lill Villén, körmedlem sedan 22 år.
– Hon var stolt över sin kör och en gång busvisslade hon i kyrkan när några störde, säger Inga-Lill.
Att må bra var också viktigt för Eva Göransson. Hon promenerade gärna långa sträckor. Det gjorde hon även den ödesdigra kvällen.
Mitt i sorgen ska nu verksamheten rulla på. Nya dop ska förberedas. Nya begravningar väntar där andras sorg ska mötas.
– Men kanske kan det hjälpa också, säger Ulf Hjertman.