"Du är riktigt allvarligt sjuk och det vet du. Vi ska göra allt vi kan, men då måste du hjälpa till."
För Ulrika Håkansson har det varit en av vårens vanligaste meningar. Det handlar först och främst om att den hon säger det till absolut inte får ligga på rygg.
Hennes patienter ligger inte nedsövda i respiratorer, men de behöver avancerad vård, tät övervakning och masker som tillför luft eller syrgas. Här handlar det om att hålla muren mot iva. Eller hålla vid liv de som är för sjuka för att klara av intensivvård.
I mars kom ett sms till vårdpersonal i regionens personalpool med en plats och en tid. Det var 48 timmar framåt. På den tiden byggdes den helt nya avdelningen på US – när covidpatienterna blev fler behövdes en intermediärvårdsavdelning.
Det var bara att infinna sig.
Först fanns knappt toapapper på plats, under de första dagarna skaffades allt. Ima-personalen berättar om en stor anspänning i början, ett pressat läge och kollegor som var ledsna eller otrygga. Man visste ingenting om vårdförloppet. Personalen fick snabbutbildas och ta hjälp av varandra för att lära sig hantera utrustning de aldrig tidigare använt.
Nu har det blivit juli och just idag har avdelningen inte en enda patient. Det kan variera stort över dagarna, men trycket har minskat betydligt, berättar personalen. Men bakom sig har de en vår av jobb på spetsen av sin kompetens. De har försökt lugna patienter som inte ens kan se deras ansiktsuttryck och de har fått ge de svåraste beskeden. De har sprungit genom sjukhuskorridorerna med patienter som förstår att det är bråttom.
Ulrika Håkansson är iva-sjuksköterska i botten. Hon tycker att den största skillnaden är just att patienterna på ima är vakna.
– Den psykiska påfrestningen har varit en jätteutmaning. Jag har aldrig varit med om att det varit så här täta svåra fall som jag kommer bära med mig.
Lottie Brehmer minns en farbror som lagts in.
– Han hade inga anhöriga kvar men var ganska pigg, han skötte sig själv. Men vi såg på värdena att han inte skulle klara av det. Jag såg svetten i hans ansikte när han förstod. Han tog tag i min hand. Han sa gå inte härifrån.
Ulrika är precis tillbaka på jobbet efter sina tre veckors semester. Alla som är tillbaka verkar ganska överens: den här semestern har de inte gjort någonting. Det har bara handlat om vila.
– Jag har väl gått en långpromenad, säger Ulrika med ett skratt.
– Jag kunde känna att jag blev melankolisk när jag gick på semester. Jag började reflektera – vilken resa vi har gjort, ska jag verkligen vara borta? säger Lottie Brehmer.
Flera berättar att det var först när ledigheten kom som de kunde lyfta blicken. För att orka med har det bara varit att köra på, att inte stanna upp och tänka. Med semestern kom därför insikten om hur saker och ting faktiskt ser ut på utsidan.
– Man blir besviken när man kommer ut och ser hur det ser ut på restauranger. Folk vet inte, säger undersköterskan Anna Linna.
– På något sätt kändes det mer hopplöst på semestern, säger fysioterapeuten Nils Lund.
Han tror att folk inte kan föreställa sig att ha andnöd i 24 timmar.
– Det är det värsta som finns. När de andas så mycket de kan, men det hjälper inte.
– Jag förstår att folk inte vet, säger Anna Linna. Men de borde lyssna på oss som har sett.
Hon beskriver det som att våren har tagit en liten del av dem, att man satt sig själv åt sidan.
– Jag kan känna lite att vart tog jag vägen den här våren? Men man går ifrån det här stark också.
För det har varit lärorikt också, mitt i det hemska. Och de har inte varit ensamma.
– Man har aldrig behövt känna sig dum, man får erkänna att man varit rörd och ledsen.
– Alla behövs, vi är många olika yrkeskategorier, säger Ulrika. Som våra lokalvårdare – vilket jobb de har gjort!
– Vi har egentligen aldrig hjälpts åt så här mycket över gränserna, det har verkligen stärkt bandet, säger Lottie.
Trots det lugnare tempot är de inte igenom krisen, tror ima-personalen. De har snarare känslan av att vara på paus. Men att varje dag göra så stor skillnad är en drivkraft, tror sjuksköterskan Sebastian Johansson.
– Det är väldigt viktigt just nu att fullfölja sin uppgift och vara patienternas ombud, säger han.
– Det är bara att köra på, säger Ulrika. Det är inget att tveka på när det är så här. Det är en pandemi.
– Jag skulle aldrig byta jobb, säger Anna Linna.