På det stora hela är gruppen emellertid ense. Gammalt är snyggt, nyare lite fulare. Men somliga gamla byggnader är i stort behov av renovering. Och det som ser ut som fallfärdiga skjul har också en historia. Det är ungefär så som Marie Hagsten vill få gruppen att tänka.
– Är det inte spännande med de här gamla byggnaderna och historien de har varit med om?
Redan när vi samlades fick vi en kortare introduktion av vår guide, Marie Hagsten.
– Vi ska i dag röra oss i vad man kan kalla Linköpings industriella vagga, med närheten till järnvägen och Kinda kanal och längre bort Göta kanal, säger hon vid samlingsplatsen Stångs magasin.
Det är för en nutida besökare svårt att föreställa sig det liv och rörelse som funnits här vid Stångån. Med Kinda kanals tillkomst 1871 och järnvägen 1872 var det fullt av folk, båtar och tåg. Och industrierna växte upp i närheten. Mekaniska verkstäder, sockerbruk, båtvarv, träindustri, konservfabrik, bindgarnsfabrik.
Fortfarande finns järnvägsräls kvar längs Södra Stånggatan.
– Stickspåret var själva livsnerven, menar Marie.
Hon stannar till framför de gamla tegelbyggnaderna vid det som tidigare var Linköpings gjuteri & Mekaniska Verkstad och hela gruppen enas om att byggnaderna är snygga.
– Min man, som inte lever längre, var murare och jag vet att han var imponerad över hantverket, säger Anna-Lena Wenner.
Inte långt därifrån ser vi en modernare tegelbyggnad, men blir inte alls lika imponerade över den.
– Den är annorlunda byggd och det är inte samma färg på teglet överallt. Det är mörkare längre bort och det ser inte snyggt ut, tycker Magnus Olert.
De har nog byggt till den och använde ett annat tegel, gissar vi.
Ett regn börjar göra sig påmint och vi skyndar på stegen bort mot Odalområdet och Nykvarn. Medan vi står under träden nära Nykvarnsslussens gula bostad tittar vi bort mot Tekniska Verken på
andra sidan slussen. Den röda tegelbyggnaden, nu matsal, det modernare kontorshuset från 1990-talet och ytterligare en stor byggnad från 1950-talet.
Teglet vinner störst intresse nu också.
Så går vi vidare i regnet. Går längs Stångån bort mot småbåtshamnen, men stannar där det gamla båtvarvet låg och tittar in mot på några gamla byggnader innanför ett staket. Två skjul (magasin) i trä som sett sina bästa dar och bakom dem en större vit byggnad, märkt av tidens tand.
Peter Höglund säger att han ogillar hela området mellan Tornbyvägen och hamnen. "Linköpings skamfläck", menar han.
– Men är det inte spännande byggnader? Tänk vad de har varit med om, kontrar Marie och fortsätter:
– Ni kanske ändrar er när ni hör vad jag har att säga. Det vita huset är från 1920-talet och har originalfönstren kvar. Tänk er det. Hur många hus från den tiden har det?
Hon vill få gruppen att tänka annorlunda.
Spännande måste man ju även kalla de mindre trähusen där gamla reningsverket låg. Nära småbåtshamnen.
"Titta på detaljerna. Se panelen i dörrarna. Vad tycker ni om husen?"
– Bör kanske renoveras, säger Peter Höglund och får bifall av de andra.
Dock håller inte Marianne Björegren med honom om att det är smutsigt och slarvigt längs med ån.
– Nej, vi har båt här i hamnen och jag går ofta den här promenaden och tycker att det har blivit så fint.
Fint eller fult? Nästa fulvandring, den tredje av tre, går 25 augusti och då på Tornby.