Där kom den, mitt säkraste vårtecken – sopmaskinen. Jag vet förstås aldrig var eller när jag ska stöta ihop med den, men det är i alla fall inte förrän gångvägarna lyser rena som det blir på riktigt för mig liksom.
Det finns olika typer av maskiner. Stora traktorliknande rackare med runda borstar framtill, eller mindre varianter med två cirkelformade borstar undertill. Den senare typen håller mest till på trottoarer och gångbanor, tror jag. Jag gillar den ”upptagande” modellen förstås – snyggt och rent ska det bli. Ni vet, nysopad asfalt som lyser ljusgrå i solen, doften av damm när maskinen just passerat, en och annan maskros som med obegriplig envishet hittat en liten spricka i den hårda och välplattade beläggningen och vänt sitt gula ansikte mot ljuset. Då, och först då är det vår!
Häromdagen dök den alltså upp, för första gången i år. Vi möttes på en trottoar i Linköping och jag fick artigt kliva åt sidan för att låta den passera. Solen sken och jag log och nickade som vore vi gamla bekanta.
Aha, nu händer det, tänkte jag och kände i samma stund hur d-vitaminet började verka. Härligt!
Ett annat, nästan lika säkert vårtecken är blåsor i händerna. Vi har en liten bit ”äng” i vår trädgård och varje år i mars blir jag sugen på att räfsa fjolårslöv från eken och björkarna som växer där. Och varje år glömmer jag hur ont det gör efter bara en kort stund. Varje år är jag dessutom någon vecka för sent ute och får dåligt samvete när jag river fram över lila och vita små krokusar och minipåskliljor som just tagit sig igenom det torra gräset. ”Ursäkta lille vän, håll emot bara, fäll ihop dina kronblad en stund till, jag är snart färdig!”
Händerna ömmar, blåsorna på fingrarna svider, mjölksyran pumpar och axlarna värker. Dessutom blir tunnan full långt innan högarna är borta och att trycka ner löv och pinnar i plastsäckar utan att de vippar eller går sönder är hopplöst, det vet alla.
Nej, det är som sagt samma visa varje år. När knappt halva ängen är färdigräfsad och snygg är jag arg och trött och längtar desperat efter att kasta räfsan över häcken i hopp om att det ska komma en sopmaskin av större modell och göra slut på den.
Det händer aldrig. För någonstans innerst inne tycker jag att det ska vara lite mödosamt att göra vår. Man måste kämpa för det vackra, liksom. Hur viktiga nämnda maskiner än är så går det inte an att enbart luta sig mot dem i själva det förberedande arbetet.
Men nu är det klart! Jag har gjort mitt. Sopmaskinerna likaså. Med träningsvärk, omplåstrade fingrar och en oemotståndlig längtan efter att gå barfota på solvarm, nyborstad asfalt kan jag möta våren. Äntligen!