Stoltheten går inte att ta miste på när 4-åringen vecklar ut sin lilla knutna näve och ger mig fyra hopknycklade rosavita blommor som han hittat i gräsmattan. Jag lägger dem i en äggkopp med vatten.
Det är ett stort ögonblick. För honom, men framför allt för mig. Han vet nog att jag blir glad, men han har ingen aning om hur mycket den lilla gesten egentligen betyder.
Innan jag fick barn, när önskan att familjen skulle bli större var stark, minns jag att jag skrev någonstans att en av sakerna jag längtade efter var att få en bukett blommor, omsorgsfullt hoprafsad av en knubbig hand.
Det har gått några år, barnen har hunnit bli 4 och 6 år och numera får jag ganska ofta skatter som de hittat någonstans i naturen. Den första tussilagon på våren, en blåsippa och en spenslig vårlök. De ser inte alltid mycket ut för världen, men de känns.
För lite sedan hade en av sönerna kämpat med att pilla och blåsa bort de vita fjäderlätta ”fallskärmarna” på en överblommad maskros. Kvar blev bara stjälken och själva den vita knappen. Han överräckte nådigt buketten och den prydde köksbordet ganska länge. De vissnade liksom inte, den saken var redan klar. Men det var ett kärleksfullt stilleben på sitt sätt.
Att längta efter något, vad det än är - och sedan få uppleva det, ja det händer väl mer eller mindre varje dag. Man längtar efter helgen kanske, och så plötsligt är det fredag kväll. Man längtar efter att få köpa den där tröjan som frestat i butiken ett tag och så blir det äntligen lön och tröjan är din. Den hamnar i garderoben, får komma ut i alla sin färgring då och då, och sedan är det inte mycket mer med det egentligen.
Just där, i ”...sen är det inte mycket mer med det egentligen” finns en liten viktighet. Det är så lätt att glömma bort själva längtan. I samma stund som den övergår i realitet blir det just ”inte mer med det”.
Det blir måndag igen. Tröjan blir omodern. Blommorna vissnar.
Stopp där!
Varje gång jag får en blomma ska jag njuta av den. Och inte bara i stunden. Jag ska tänka på hur det kändes när jag längtade efter den. Kvar blir tacksamhet. Av det slag som bor djupt i mammahjärtat.