Det är tisdagsförmiddag  på Kulturverkstan K-Ringen i Motala. På plats finns ett tiotal kvinnor som under konstnären Peter Hjelms ledning ger sig hän åt akvarellmålningens fängslande värld.

Inte bara den här gången, Senioruniversitetes fortsättningskurs i akvarellmålning äger rum åtta gånger per termin. 

– Kursen brukar bli fullbokad direkt, säger Kerstin Bagge som liksom många av de övriga deltagarna varit med länge.

Anita Pettersson är en annan veteran.

– Det är nog min tionde termin. Det är så roligt att leka med färger och vatten, säger hon.

Agneta Daun är i sammanhanget ganska grön, hon går "bara" sin tredje termin.

– Att måla har varit en dröm rätt länge. Akvarell är lite speciellt, vattnet och färgerna lever sitt eget liv. Man har en grundtanke om hur det ska bli, men ganska ofta blir det något helt annat. Ibland sämre än man tänkt sig och ibland mycket, mycket bättre. Då undrar jag om det verkligen är jag som gjort det här, säger hon.

Akvarellmålning går enligt kursledaren Peter Hjelm ut på att inte måla så mycket.

– Det handlar mer om att dutta och låta vattnet jobba, säger han och berömmer deltagarna.

–  De kan redan ganska mycket och allt eftersom har de blivit friare i sitt sätt att måla.

Berömmet återgäldas.

– Han är en mycket duktig pedagog. Och så är han öppen, han säger aldrig att man inte kan göra si eller så, menar Kerstin Bagge.

Den här tisdagen visar Peter Hjelm hur man med hjälp av plastkort kan skrapa fram byggnadsliknande figurer i ett akvarellandskap. 

Deltagarna häpnar över det häftiga resultatet tekniken kan ge och sätter genast igång att prova själva. Det går nästan att ta på koncentrationen och skaparglädjen då såväl skyskrapor som lador växer fram

Peter går runt och visar och berömmer. Den nya tekniken tar sin lilla tid att lära sig. Vissa är mycket nöjda med vad de får fram, andra mindre.

– Det går inte att göra om. Blir det inte bra är det bara att skrynkla ihop pappret och slänga det. Fast det har jag inte gjort någon gång än, säger Agneta Daun.

Alla kursdeltagare utom en är kvinnor. Det manliga inslaget är dock frånvarande denna gång.

Varför så få män?

– Gubbar har inte det rätta tålamodet, hävdar någon.

Efter cirka en timme av det två och en halv timme långa målarpasset är det avbrott för fika.

– Den sociala gemenskapen är viktig, menar Ulla Waerme.

– Ja, det är halva grejen, säger Anne-Marie Örman.