Lasse glömmer aldrig 1982

Muntorrhet. En förhöjd hjärtfrekvens och en oro i magen. De kroppsliga symptomen är inget en väl inövad kropp rår på när det väl blir allvar. Det blev flygteknikern Lasse Åberg varse den där måndagskvällen i oktober 1982 när telefonen ringde.
– Jag satt på golvet som vilken småbarnsförälder som helst och lekte med mina barn när det ringde.
I andra änden fanns vakthavande befäl.
– Få upp en rote flygplan. Skarpladdade. Så fort som möjligt, var ordern.
Körde genom Eneby
Med det menades två JA Viggen, det nyaste som fanns i Sverige vid den här tiden, som börjat tillverkas 1980. Lasses fru undrade vem som ringde och vad det handlade om.
– Men då, som nu, visste jag inte mer än så, säger Lasse.
För att vara på den säkra sidan motringde han samtalet. Men jo, det stämde. Han fick veta att det var brådis. Så medan norrköpingsborna gick och lade sig, satte sig Lasse i bilen och precis som instruktionen vid så kallade "Kupp-larm", körde han inte sin vanliga väg till jobbet.
– Det motståndarna attackerar är inte flottiljen i första hand. Den vet de är så pass skyddad. De anfaller de mjuka målen, människorna. De visste ryssarna var de var. Så jag körde ett par extra varv genom Eneby och undrade vad som egentligen var på gång.
Inget man pratade om
Under den korta, men ändå längre, resan till jobbet, klibbade munnen ihop. Det blev snustorrt och Lasse smackade. Hjärtat for iväg och rysningarna for genom kroppen. Rutinerna som tränats in satt dock som en smäck.
– Jag hade ju tränat på det här hela mitt liv. Rutinerna satt men känslorna är en annan sak.
Sedan 1972 hade han varit anställd som flygtekniker på andra kompaniet. Tjänsten fick han efter att ha muckat från värnplikten på F13. Under alla år fanns hela tiden en beredskap, mitt i det pågående Kalla Kriget. Epitetet i sig minns Lasse inte att de direkt pratade om, de befann sig mitt i det och det blev en del av vardagen. Under passen hade Lasse med sig fyra-fem värnpliktiga som han gjorde allt för att lära ut sina kunskaper om flygteknik till. Det var ett härligt teamwork, minns han, och aldrig något tal om uppställningar och "höger dit och vänster dit".
– Jag fick dock berätta vem det var som bestämde ibland. Men på ett schysst sätt, säger han om sin ledarsil.
U-båt i skärgården
Så kom den där dagen i början av oktober då en befarad utländsk ubåt siktades i Stockholms skärgård.
– Det var den första oktober som några värnpliktiga såg utbåten, som de sa var hög som en ladugårdsdörr som tornade upp sig bredvid dem.
Det var en fredag och F13 informerades om händelsen. Inget gjordes dock där och då, helgen flöt på och likaså måndagen. Först när Lasse kommit hem på kvällen, fick han alltså det där samtalet från vakthavande.
– Då visste vi lika lite om vad som hänt och var på gång, som det vi såg på tv för ett par veckor sedan.
Vad händer?
När Lasse rullar in mot grindarna på F13 börjar han ana nivån på det hela.
– Där står vakter med skarpladdade vapen, skyddsvästar och hjälmar. Då inser jag allvaret. Va fan är det här?
Det första han gör är att ringa in de tre-fyra närmsta arbetskamraterna som han vet kan ställa upp på kort varsel.
– De undrade så klart vad som händer. Men jag hade inga bra svar, för jag visste inte.
Vide det här tillfället visste Lasse att alla flygmaskiner var fungerande. Det hade han kollat precis innan han gick hem på måndagen.
– Annars var det alltid något eller några plan som de behövdes fixas något med.
Piloter ramlade in
Systematiskt ställde de i ordning en rote, som de blivit tillsagda. De laddade automatkanonerna med 120 skott som var mingranater
– Vi fick upp det där och flyttade planen till bergsplattan nära banänden. Då kunde de starta rakt ut mot Östersjön.
Helt plötsligt vimlar det in piloter, som Lasse uttrycker det.
– Det var oerhört laddade, klara för uppdrag. Alla hade inte blivit inringda, men telefonerna gick ju varma mellan dem... Det kändes tryggt att så många var laddade för att försvara vårt land.
Förstärkning = inte ensamma
Efter ett par timmar landade två J35 draken från F10 i Ängelholm.
– Även det kändes tryggt, det var inte bara vi som var med...
Natten gick, det var ont om information och på morgonen blev Lasse avlöst. Efter lite sömn hemma fick han åter ett samtal.
– Då fick jag informationen att "hänga skarpa robotar". Jag glömmer det aldrig. Trots att det är 30 år sedan.
– Pulsen steg igen. Robotarna var inte ens färdigmonterade, så det var det första vi fick göra innan vi kunde hänga dem.
Rykten uppstår
I brist på information uppstår lätt rykten, vilket nu börjat florera på F13. Hade de börjat anfalla i Stockholm?
– Det här var för mobiltelefonernas tid, före internet och tv-sändningar hela dagarna. Media rapporterade, men inte som för några veckor sedan där journalisterna fanns på plats i skärgården...
Efter att de skarpa robotarna hängts på, avtog situationen som trappades ned under de nästföljande dagarna. Robotarna togs av. Allt blev som "vanligt" igen på F13. Förutom att Lasse och hans arbetskamrater var en erfarenhet rikare. Än i dag vet han inte vad som hände där i Stockholm. Var ubåten kom ifrån och hur nära ett krig vi var.
– Det finns massor med teorier och det har skrivits många böcker om det här. Men hur det egentligen var får vi nog aldrig veta, säger Lasse Åberg, som jobbade kvar inom flygvapnet till sin pension 2007.