I efterhand Àr det tydligt att varningssignalerna fanns dÀr lÄngt innan sjukdomen bröt ut, berÀttar Maja Engström. Hon hade mÄtt dÄligt redan under högstadiet, med sviktande sjÀlvkÀnsla, höga prestationskrav och Ängest över betygen.
Men det var ett sommarjobb i restaurangbranschen hemma pÄ Gotland, mellan ettan och tvÄan pÄ gymnasiet, som blev den utlösande faktorn.
De lÄnga och oregelbundna arbetstiderna gjorde det omöjligt att Àta regelbundet och sakta men sÀkert blev en total kontroll över matintaget ett sÀtt för henne att hantera livet.
ââJag mĂ€rkte att jag började mĂ„ bĂ€ttre. Jag lade vĂ€ldigt mycket fokus pĂ„ vad jag hade Ă€tit och inte hade Ă€tit och kunde slĂ€ppa betygen och alla andra tankar. Jag lade allt pĂ„ maten och kĂ€nde att jag fick kontroll pĂ„ saker, sĂ€ger Maja Engström.
ââFrĂ„n början var det aldrig att jag ville bli smal eller förĂ€ndra min kropp, utan jag ville hantera livet pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Men Ă€tbeteendet följde med mig in pĂ„ hösten nĂ€r skolan började igen och efter ungefĂ€r ett Ă„r var jag fast i en Ă€tstörning.
LÄng vÀg tillbaka
LĂ€nge förstod hon inte sjĂ€lv att nĂ„got var fel. Ătstörningar var vĂ€l nĂ„got som bara drabbade andra tjejer? Till slut blev situationen dock ohĂ„llbar och med hjĂ€lp av en lĂ€rare fick hon sĂ„ smĂ„ningom kontakt med Bup (barn- och ungdomspsykiatrin).
Resan tillbaka skulle visa sig bli lÄng. Men till slut, efter fem Ärs sjukdom och flera olika behandlingar, blev Maja Engström frisk igen.
I dag jobbar hon som digital kommunikatör pÄ riksföreningen mot Àtstörningar, Frisk och Fri.
"Be om hjÀlp"
ââJag mĂ€rkte att det finns sĂ„ mycket fördomar och okunskap om Ă€tstörningar och dĂ€r nĂ„gonstans vĂ€cktes en vilja att vara med och förĂ€ndra och pĂ„verka. Det Ă€r fortfarande en stor drivkraft för mig.
TT: Vad Àr det viktigaste rÄdet du skulle ge till nÄgon som drabbas av en Àtstörning?
ââBe om hjĂ€lp och att inte vĂ€nta för lĂ€nge. Att ta dig sjĂ€lv pĂ„ allvar nĂ€r du mĂ€rker att "nu mĂ„r jag inte bra". Det kan vara med skolkurator, en trĂ€nare, en körledare eller nĂ„gon annan vuxen man har i sin nĂ€rhet.
ââMan kan ocksĂ„, anonymt, vĂ€nda sig till oss eller nĂ„gon annan organisation. För mĂ„nga finns det en stor skam kring den hĂ€r sjukdomen, oavsett vilken Ă€tstörning det handlar om. Men att fĂ„ prata med andra som förstĂ„r Ă€r ocksĂ„ ganska befriande.