Villan är egentligen lik många suterränghus längs de långa sluttningarna ned mot Kinda kanal. Man upptäcker den inte direkt, den ligger lite dold på höjden bakom äldre hus.
I alla fall i dagsljus. När mörkret sänker sig framträder den stora villan i ett annat sken, så att säga. Den är vackert ljussatt med dimningsbar punktbelysning i hela huset.
Marie Backlund öppnar dörren, som plingar melodiskt när man ringer på.
– Hej, välkomna in!
Hallen försvinner in under en öppen trappa. Färgskalan är renodlad i svart och vitt, med enstaka detaljer i naturellt trä. Till vänster sönernas rum på rad, rymliga och luftiga. Svart och vitt dominerar även där. När vi fortsätter framåt öppnas hela himlen, känns det som. Vardagsrummet är öppet två hela våningar uppåt, gaveln består helt och hållet av fönster.
– På morgnarna är det ett ljushav här, ljuset är fantastiskt, säger Marie. Jag älskar också vårt matbord med takfönster över.
Hon och Johan köpte huset 2014 och då hade de gamla ägarna redan renoverat och byggt ut villan rejält. Huset är ursprungligen byggt 1979, men utbyggt 2008 till närmare 190 kvm med två badrum och flera walk-in closets.
– Vi träffades 2009 och då bodde jag i ett gammalt hus i Oskarshamn. Vi pendlade sedan de 17 milen till varandra i fem år, ända tills vi tyckte att det var dags att flytta ihop på riktigt. Och här hittade vi huset som passade oss perfekt. Här känns det bra att vara.
Bland de moderna möblerna vilar äldre skåp och många gamla flätade koffertar. En har en väderbiten etikett där det står ”Motala”.
– Tänk att de packade i de här förr när de reste, säger Marie.
Nu är koffertarna förvaringsplats för egna reseminnen. På ett gammalt skrivbord står ett vackert träskrin med Maries ”sandsamling” ovanpå.
– Jag älskar att resa och det här är sand jag tagit med mig från olika resor, som minnen.
Minnen är viktiga för Marie. Bredvid sandburkarna hänger hennes livs motto inramat på väggen:
”The goal is to die with memories, not dreams.”
Det stora träskåpet med glasdörrar, som hon varit så rädd om i varje flytt, är ett minne 25 år bakåt.
– Jag jobbade med gamla i vården. En av de gamla tanterna dog och de anhöriga höll auktion på hennes saker. De blev så glada när jag köpte skåpet, eftersom jag ju kände henne.
Vi pratar om känslan som huset förmedlar. Det är luftigt och ljust, New Hampshire-stil och avskalat.
– Gardiner passar inte här. Och inte ryschpysch eller mycket färger.
Egentligen har nog hon och Johan ganska olika smak. Han är inte så förtjust i gamla saker, förutom sin pappas tavlor, en sliten trähäst och sin gamla favoritfåtölj. Och han skulle gärna byta ut den grå Howardsoffan mot något som är bekvämare att ligga i.
För Marie är de gamla sakerna och reseminnena livsviktiga. Hon visar på trästatyetter från Kuba och indianarbeten från korallön Roatán utanför Honduras kust.
– Varje krona som går att lägga undan går till resor. Man måste ta varje chans.
Men det finns ett behov som huset inte klarat att lösa. När paret letade bostad var Johans enda villkor att de skulle köpa ett hus med garage. Nu blev det – förstås – inte så. De valde bort det när den fina villan de kommenterat vid en annan visning i Hjulsbro plötsligt var till salu ett halvår senare.
Johans roadracinggrejor, som är så betydelsefulla för honom, får ockupera husets walk-in closets i stället. Motorcykeln bor i garage en bit bort.
Men den slitna trähästen på hjul, som han lekte var en motorcykel när han var liten, står bredvid den sköna fåtöljen med en stor chiliplanta som granne. Där finns Johans intressen i koncentrat.