Så här på vintern omfattar turen sju öar, med två stopp på Harstena, och för de 22 hushållen kan Tommy Ljungs ankomst med morgontidningen, posten och matvarorna möjligen ses som en välkommen länk in till fastlandet och omvärlden. Även om Tommy Ljung själv tonar ner den liknelsen.
– Nja, jag vet inte det, säger han. Förr var det så kanske. Då var det nästan bara fiskare som bodde här ute och de var förstås mest ute på sjön. Fruarna hade i regel inte tillgång till båt och gick hemma. Då är det klart att det var lite speciellt när postbåten kom. Dagens höjdpunkt. Numera har ju alla båt och det är ingen som egentligen är beroende av mig. Men, visst, den här servicen är ett sätt för skärgården att leva vidare.
Vi mönstrar på en fredagsförmiddag i Fyrudden. Emil Camereus från Postnord i Valdemarsvik anländer till kajen med en blå plastbox med färdigsorterad post. Samtidigt svänger Stefan Gustavsson från ICA Fyren i Valdemarsvik in med fyra kartonger med matvaror som också ska levereras. Dagens uppdrag. Tommy Ljung själv kommer in till Fyrudden från Fångö där han är född och uppvuxen och fortfarande bor.
Det är runt nollan i luften men i övrigt nästan som en sommardag med strålande sol, svag vind och kristallklart vatten. Siktdjupet ligger på tolv meter.
Tommy Ljung körde sin första posttur 1965 och övning ger uppenbarligen färdighet. Inga tveksamhet runt kobbar eller mellan tätt liggande grynnor.
– På sommaren får man vara mer vaksam, säger han. Nu är det ju nästan ingen annan båttrafik. Ändå får man aldrig släppa koncentrationen. När jag har passagerare ombord undviker jag guidning mellan öarna. Den tar jag när vi har lagt till. Jag vill inte stå och babbla när uppmärksamheten borde ligga på att köra båten.
Tommy Ljung räknar med att han avverkat en miljon sjömil genom åren.
– Det är förmodligen ännu mera. Och ett 20-tal båtar har jag hunnit med.
Nu rattar han Ziva, en aluminiumbåt från 2010, som är lätt att stiga i och ur i fören och som dessutom kan bryta is upp till fem centimeters tjocklek.
Någon is att tala om ser vi dock inte den här dagen.
Kättilö är första stoppet med två brevlådor vid bryggan. Nu nöjer han sig med den västra sidan av ön. En kort stund senare rattar Tommy Ljung in vid bryggan på Fångö där han själv utgör ett av fyra hushåll på ön som lever där året runt.
– Östersjön måste bli ren så att fisken och fisket kommer tillbaka, säger han. Innan det sker kommer den fasta befolkningen här ute att fortsätta att minska. Jordbruket går inte att leva på. Jag trivs fortfarande med mitt jobb. Det är inte så ansträngande. I alla fall inte i så här fint väder. Det är värre när isen gör att man inte kan gå ända in till bryggorna. Så tjock is har det inte varit och svävaren har jag inte behövt använda en enda gång i vinter.
– Jag vet inte hur länge jag kommer att hålla på. Eftersom jag har varit med så länge vet jag vilka som bor, och har bott, på öarna och det är en enorm fördel.
Vi hinner med Morsholmen och Kråkmarö innan vi närmar oss Nötholmen på Harstena. Här slår lite sprucken is mot skrovet och Tommy Ljung berättar att hela fjärden låg frusen för bara någon vecka sedan.
Postbryggan på Harstena är turens mest omfattande stopp. Har Tommy Ljung betalande passagerare med sig, vilken han har mest varje gång på sommaren, blir det ett längre stopp. Nu lastar han av två kartonger matvaror och fyller upp brevlådorna inne i postboden. På sommaren brukar det vara full fart här. Nu gör ön närmast ett ödsligt intryck. Bortsett från sjöfåglarnas intensiva serenad.
Efter att ha burit tar Tommy Ljung kaffepaus.
– Förr stressade jag alltid vidare, säger han och häller upp påtår ur termosen. Nu tar jag det lugnare. Njuter lite av skärgården.
Öborna som vill ha mat levererad skickar ett mail in till ICA Fyren i Valdemarsvik. Där plockas varorna ihop. Så var det inte förr.
– Nej, säger Tommy Ljung. En av mina företrädare, på 1920-talet, fick med sig inköpslistor från öarna. Sedan fick han själv plocka ihop maten i affären. Det blev ett ramaskri bland folk när han ville ha betalt för det. Det lugnade sig snabbt. De var ju beroende av honom.
Efter Gräsmarö och Håskö är vi tillbaka i Fyrudden. Två timmar har turen tagit och det kan naturligtvis ses som välinvesterad tid eftersom den gör sitt för att begreppet "En levande skärgård" ska låta korrekt.