Elin trivs i skogen.
Elin Sandström jobbar som illustratör och bildkonstnär och hade egentligen ingen tanke på att skriva en barnbok. Men när hon och dottern började berätta spökhistorier för varandra under deras måltider, började en idé att gro.
– När min dotter var tre-fyra år var hon inne i en period då hon ville att vi skulle berätta spökhistorier för varandra. Jag såg mig egentligen inte som en berättare, men då förstod jag att det faktiskt var något som jag var bra på.
Elin har en fäbless för döskallar sedan hon var liten. "Jag smyger gärna in döskallar i mina verk, inte i alla, men i många".
Allteftersom deras berättelser växte fram började en saga att växa i Elin och hon fick en idé.
– Jag skrev ner våra berättelser i mobilen och insåg att det fanns något att jobba vidare med. Vi fortsatte vårt berättande och plötsligt hade jag första utkastet klart.
Samtidigt som berättelsen utvecklades köpte Elin och hennes man, som bor i Tyresö, ett litet torp precis utanför Godegård.
– Det var där i skogen runt torpet som jag började att tänka bilder till texten. Skogen inspirerade mig väldigt mycket.
Elin som tidigare har illustrerat böcker kontaktade sin förläggare och berättade om sin idé kring barnboken. Hon nappade direkt och sa att det bara vara att köra på.
– Jag blev så glad, det var så overkligt och jättekul. Jag är ju en bokälskare. Det kändes stort att bli författare och vara en del av det jag beundrar och inte bara ett fan
När Elin nu visste att det skulle bli en bok tillbringade hon många timmar i skogen runt torpet för att leta upp intressanta platser att fotografera.
I Godegårdsskogen har Elin hittat inspiration till sin kommande barnbok.
Den täta skogen vid torpet.
Elin visar små detaljer på träden som kan ha betydelse i hennes teckningar.
Vad sökte du efter?
– Jag ville ha maffiga naturbilder, men även små detaljer som kan komma att ha betydelse i boken. Jag fotograferade referensbilder, men jag ritade inte av dem utan de gav mig enbart inspiration till teckningarna.
– Jag tog väldigt många bilder från alla vinklar för att få det där lilla extra. Jag plockade sen lite från ett fotografi och lite från ett annat.
Boken "Vilse" handlar om flickan Agnes som blir rädd när hon går vilse i skogen.
Har du gjort något särskilt för att få fram känslan i din bok?
– Ja, det har jag faktiskt. Skogen runt torpet är en sån skog man verkligen kan gå vilse i. Det går att gå i cirklar och inte riktigt hitta. Jag har suttit ensam i skogen i skymningen och känt mörkret krypa inpå. Jag kan faktiskt förstå att folk trodde på troll förr i tiden.
– Jag har även stått på grusvägen utanför torpet i kolsvarta mörkret för att känna hur det verkligen känns. Att inte ens kunna se handen framför sig.
Med lite fantasi kan det mesta hända under granarna i skogen.
Har du alltid gillat att rita?
– Ja, det har jag. Jag tror alla barn tycker om att rita, men jag slutade aldrig att göra det när jag växte upp. Men det var först i högstadiet som jag verkligen fastnade för att rita på riktigt. Jag bar runt på mina ritböcker och trivdes.
Det var då Elin hittade sin identitet i att vara den som ritar.
– Jag valde sen att gå en bild och formlinje på gymnasiet och efter det så blev det ett väldigt rakt spår in i illustrerandet.
Har du något speciellt minne från ditt ritande i barndomen?
– Det var när jag var runt tio år. Jag kämpade med att få till Kalle Ankas näbb, hur den överlappar. Jag minns hur det kändes att knäcka ritkoden och få till det som jag ville.
Boken släpptes den 21 mars och redan nu har hon nya idéer.
– Jag flera berättelser jag har nedskrivna som jag vill jobba vidare med och det vore kul om det blir mer böcker framöver.