Det var förra helgen runt klockan 15, som Hampus Sjöberg kom Äkande pÄ grusvÀgen mellan Regna och Rejmyre i sin A-traktor tillsammans med en kompis. Plötsligt sÄg de nÄgot som satt pÄ grusvÀgen nÄgra meter framför dem.
â Först trodde jag att det var en hund. Jag hade ju aldrig sett ett lodjur och trodde vĂ€l inte att det fanns hĂ€r. Men kompisen sa: Ă€r det inte ett lodjur? Och dĂ„ sĂ„g jag ju att det mĂ„ste vara det, sĂ€ger Hampus Sjöberg.
Han beskriver lodjuret som vÀldigt stort. Det satt kvar ett par minuter pÄ vÀgen framför dem men bestÀmde sig sedan för att förflytta sig in i skogen.
â Jag sĂ„g inte riktigt vart det tog vĂ€gen. NĂ€r vi Ă„kte tillbaka samma strĂ€cka igen sen, kollade vi om vi kunde se det, men dĂ„ var det borta, sĂ€ger Hampus, som Ă€ndĂ„ bĂ„de hann ta ett foto och filma en snutt av det ovĂ€ntade mötet.
Enligt Mia KjĂ€llander, vilthandlĂ€ggare pĂ„ lĂ€nsstyrelsen i Ăstergötland, Ă€r det inte helt ovanligt att lodjuren ger sig ut sĂ„ hĂ€r dagtid, trots att de Ă€r nattdjur.
ââNu Ă€r det ju mars ocksĂ„, och de Ă€r kattdjur sĂ„ dĂ„ rör de sig sĂ€kerligen lite mer och Ă€r mindre skygga, tillĂ€gger hon.
Hon kan ocksÄ tÀnka sig att det kan vara en unge.
â De lĂ€mnar sin mamma ungefĂ€r den hĂ€r tiden pĂ„ Ă„ret, sĂ€ger hon.
Mia KjÀllander ser gÀrna att de som gör sÄdana hÀr iakttagelser, rapporterar in det till lÀnsstyrelsens rapporteringssystem Skandobs.
â Vi anvĂ€nder uppgifterna vid vĂ„ra inventeringar. NĂ€r det gĂ€ller lodjur Ă€r det honor med ungar vi inventerar, sĂ€ger hon.