Hon är född och uppvuxen i Motala. Efternamnet är hennes mammas flicknamn.
– Det är från min morfar. Han kommer ifrån norra Italien, Trieste.
De första åren gick Rebecca på Södra skolan och bytte sedan till Skolgårda.
– Min mamma fick jobb i Stockholm så hon fick med mig och pappa. Jag var jätteskoltrött men hittade ett gymnasium i Sollentuna som hade media, reklam och tryck.
Hon berättar att hon alltid varit en blyg person och aldrig haft något behov av att visa upp sig.
– Min pappa var musiklärare och min mamma tyckte om att sjunga. De tyckte om att uppträda på fester och så. Jag såg på det med beundran och skräck.
Rebecca började jobba på Ica samtidigt som hon pluggade på gymnasiet.
– Det är konstigt men på varje jobb jag hamnat på så är det många som vill att jag ska ta ansvar. Jag var 19 - 20 år när de ville att jag skulle bli kassachef. Men jag tackade nej.
Är det kanske ledaregenskaper som du utstrålar utan att veta om det?
– Alltid när någon ska läras upp så har jag fått frågan av chefen om inte jag kan göra det.
– Sedan ville jag ut och resa och det där kassajobbet gav inte så bra pengar. Mina föräldrar hade skiljt sig och min mamma träffade en ny man som ägde ett väktarbolag. Då sökte jag jobb där. Två veckors väktarutbildning och sedan jobbade man natt. Man var nog lite ung och dum. Ute själv och i Stockholm. Man åker på larm och man vet inte om folk är kvar. Jag blev kvar i tio år. Jag klättrade fast jag inte är intresserad av titlar.
Rebecca sökte sedan till en larmcentral. Hon fick av andra veta att hon fungerade bra som inofficiell ledare och blev utbildningsansvarig sedan gruppledare och gick olika utbildningar. Detta ledde till en post som driftchef. Hon är då 28 år, tjänar pengar, får uppmuntran av omgivningen att det är den här vägen som hon ska gå.
– Jag tyckte faktiskt att jag gjorde ett bra jobb. Jag gick igång på att människorna runt omkring mig växte. Jag hade 50 medarbetare. Men så kom det en jättedålig chef som jag stod ut med i nio månader. Jag bara bestämde mig för att det här inte är värt det - jag slutar, säger upp mig. Jag kände mig så malplacerad, det var inte jag.
Gjorde du inget kreativt på fritiden under den här tiden - som att spela teater?
– Nej, inget. När jag spelade teater, då var jag elva år. Med mina närmaste vänner för jag var ju så blyg.
Vad gjorde du då på fritiden?
– Det var att resa. Något jag verkligen uppskattade det var att gå ut och dansa, det kunde jag gå igång på. Livemusik och konserter.
Så kom då beslutet och Rebecca sa upp sig. Företaget ville ha henne kvar och lockade med diverse erbjudanden.
– Det här är inte min plats. Jag hade då separerat och sålt ett radhus, hade pengar och tänkte att jag tar ett reflektionsår. Då var jag 30 år när allt det här smällde till. Alla runtomkring sa till mig att så kunde jag ju inte göra. Men jag ville satsa på mig själv.
Hon frågade då Greta som hon känt sedan fjärde klass om hon fick komma och bo hos henne i De Geersfors. I samma veva hittade hon en meditationskurs i Ödeshög.
– Det var nog den bästa present jag kunde ge mig själv, just då. Jag var då nära att gå in i den där väggen.
Hon beskriver det som att hitta en livskompass. Den ledde henne till bokstaven "T" som i teater, som handlar om kommunikation, gruppdynamik, personlig utveckling, att hitta sina egna uttryckssätt.
– Det ville jag lära mig mer om, fast för min skull. Så fanns det här i Motala en sådan kurs. Så den tog jag, på ett år. Bona folkhögskola. Jag blev så passionerad i teater. Jag åkte sedan till Göteborg, Luleå. För att testa om jag kunde komma in och bli skådespelare på någon av högskolorna. Men nej, det gick inte.
Så på Bona fick hon rådet att bli teaterpedagog. Något som Rebecca slog ifrån sig först. Men då fick hon till sig en tanke som öppnade upp.
– Tänk om du kan mer än du tror och min teaterlärare Helen Bergström, tyckte att det skulle passa mig utmärkt.
Så hon sökte sig till Örebro universitet och linjen teaterpedagogprogrammet på tre år. Man får inga rättigheter att ge betyg.
– Vilket jag gillar. Jag tror inte man kan ge betyg i konst. Först praktiserade jag hos Helen Bergström på Bona i ett år. Istället för att lära mig teorin först så fick jag börja med praktiken, säger Rebecca och avslutar:
– I två år har jag gått där och jag går min drömutbildning nu. Jag älskar att regissera.