Jag sitter och skriver innanför ett fönster i en stuga i Sälen. På rutan gnistrar tusentals små vita stjärnor. Ingen den andra lik. Var och en ett litet konstverk.
Snön viner utanför, jag ser inte toppstugan som brukar lysa som en vacker julgran borta i Hundfjället. I kväll har dimman slukat den.
För bara en timma sedan stod jag på toppen av backen. Den nya sittliften i Tandådalen tog oss upp och vi gled av och vidare ut i kvällsmörkret och kylan. Bakåt, från backarna sett, bort över fjället anades transportliften till Östra nedfarterna. Jag stirrade rakt ut i ett virrvarr av is och snö och såg inte längre än ett par meter. Läpparna frös, fingrarna frös. Näsan frös. Långt därute skymtade ljuset från en skoter. Naturen stretade emot, men fjällvärdarna jobbade för att få ordning på liften till nästa dag.
Jag tänkte bort det dova mullrandet från stolsliften en stund. Kvar fanns bara den hårda vinden som slet sig över berget.
Det är mäktigt.
Jag kan känna ett styng av avundsjuka gentemot dem som har fjället som arbetsplats. Jag skulle gilla att vara därute och kämpa i det kalla och hårda.
Varje gång jag är i Sälen vill en del av mig stanna kvar och hålla fast i vintern. Åka skidor varje dag. Skotta snö. Pulsa omkring. Gå klädd i underställ mest hela tiden.
Det är lite galet allt det här, jag vet. När de flesta hemma i Östergötland har börjat prata om hur ljust det är på kvällarna, hur mycket lättare det är att komma upp på mornarna. Att fåglarna kvittrar och att solen nästan värmer. Då ska man inte fastna i stormen på fjället. Längta till kompakt mörker redan vid tretiden på eftermiddagarna. Drömma om att kliva fram i höga snödrivor. Fysiskt arbete. Mänsklig envishet mot naturens urkraft.
Så känner jag, när jag sitter här vid datorn mitt i fjällvärlden. Om ett par dagar åker vi hem till Motala, till Vätterns strand. Än är det bara början av mars och det finns tid att titta ut över vågorna och hoppas på hårdväder. När sjön trycker på och skummar och slår mot land. När man får huka i vinden och regn eller snö känns som spikar i ansiktet.
Snart kommer april. Då är tid för takdropp, krokus och fågelkvitter. Välkommen vår. Bara inte riktigt, riktigt än.