Vårt hus är byggt 1972. Det är med andra ord inte vrålgammalt. Det var nära vänner till min mormor och morfar som lät bygga det. Jag minns tydligt första gången vi besökte huset och tomten. Vi visste inte om vi skulle få köpa, bara att de funderade på att sälja. Huset har en fin brygga och jag kommer ihåg hur jag stod där i vårsolen och lyssnade på vågorna. Jag kunde inte riktigt tro att det fanns en chans att jag skulle kunna få bo så.
Det är alltid skillnad på första gången man besöker en plats och när själva platsen har blivit ett välbekant hem. Det är som att hela rummet eller ytan förändras. Inte alls till det sämre, men man ser platsen med andra ögon på något sätt.
Det har gått några år och ganska ofta står jag på bryggan och försöker framkalla känslan från första besöket igen. Det går faktiskt. Jag tittar på hur vågorna slår mot stenarna som bildar mur mot gräsmattan. Känner hur solen värmer mot träplankorna under fötterna. Det är en fin och mycket speciell känsla, svår att sätta ord på. Förväntan och fascination i kombination kanske. Numera blandad med tacksamhet.
Själva huset är stort och har många rum men är i själva verket inte så bra planerat. Sovrummen är få, men sällskapsrummen jättestora. Och ganska många faktiskt. Men jag vet ju att när huset byggdes var det delvis tänkt att fungera för representation. När företagskunder skulle bjudas på middag kunde det hända att man inte alltid gick på restaurang utan istället bjöd på mat hemma. Alltså ligger familjens del av huset en halvtrappa upp, med tre sovrum, tv-rum och två toaletter. Nästa plan har rejäl hall, kök, matsal och vardagsrum och här var såväl kunder som goda vänner varmt välkomna. Utrymmena nedanför de två övriga trapporna är familjens tillhåll.
Det är roligt att känna till historien, även om den är relativt ny. Jag vet till exempel att förra frun i huset tyckte att det var trevligt med fikaplatser och hade skapat möjlighet till det i nästan varje rum. Klokt, det kan ju kännas som att gå på ”nytt” fik varje dag.
Jag föreställer mig hur det kan vara att bo i ett hus från 1800-talet. Eller ännu äldre för den delen. Så mycket de väggarna har sett under åren. Så många fötter som har trampat trägolven. Hur resonerade den som byggde? Och varför står huset just där det står?
Byggnadsantikvarie Marie Hagsten kommer att svara på alla frågor kring gamla byggnader i vår expertpanel med start om ett par veckor. Funderar du på något kring ditt gamla hus? Hör då av dig till mig så förmedlar jag till Marie. Välkomna!