Underbara adventstid. Jag är så barnsligt, ohejdat förtjust. I år bröt jag mot alla regler och köpte min första jultidning i början av oktober. Det slog mig att det faktiskt går att förlänga härligheten genom att börja tidigare. Smart. Det hade jag aldrig tillåtit mig för några år sedan.
För julen är en helig tid. Inte bara i själva budskapet och grundtanken, utan också i egenskapade traditioner. Så har det alltid varit för mig. Var tomte på sin plats och ve den som hittar på något annat. Försök inte flytta adventsljusstaken som alltid stått i köket till sovrummet. Det vore att vända upp och ner på hela december månad. Visst är det trångsynt? Och begränsande.
Men ett ljus har gått upp för mig. Jag har kanske blivit vuxen själva julupplevelsen på något sätt. Det är en ren befrielse. Det blir jul även om jag ger den spretigaste och fulaste julbocken ledigt i år. Om jag köper julklappar i augusti eller om det helt enkelt inte finns tid att baka pepparkakor.
Men i det här materialistiska nytänkandet finns ytterligare en vuxen känsla. Ett lugn kanske, eller en närvaro snarare. För mitt i sönernas nedräknande och otåliga väntande skrider jag omkring i raggsockorna och myser från den dagen då första adventsljuset tänds till långt fram mot tjugondedag knut när tomtarna har blivit lite dammiga i all sin prakt och viras ner i pappret och lugnet i pyntlådan igen.
När man är liten är det julafton som gäller. Punkt.
Jag minns hur tomt det kändes på juldagen. Julklapparna fanns kvar förstås, och allt roligt man hade med dem, men känslan, allt man byggt upp, maten man längtat efter, Kalle Anka, tomten... plötsligt var det över och ett helt långt år kvar till nästa gång.
Pressen på att allt ska vara precis som vanligt och att julkänslan ska vara helt rätt är så stor att man nästan slår knut på sig själv. Vi åt alltid lutfisk på julaftonskvällen och därefter tomtegröt. Jag kommer ihåg året då mormor bestämde att vi ”bara” skulle äta gröt och vänta med lutfisken till en annan dag. Det var klokt förstås, det säger sig självt att det var alldeles för mycket mat för att vara sunt, men för mig var det katastrof. Tårarna sprutade.
Därför är det så skönt att bli vuxen. Numera är adventsfikan lika mysigt som luciafirandet, lugnet på annandagen lika mycket värt som frukosten på julafton. Det finns gott om tid att njuta.
För all del; det blir inte jul om jag inte får koka skinkan i fyra–fem timmar den 23:e eller om det skulle bli en repa i julskivan just när det är Carolas tur med ”Little drummer boy” – det finns gränser för hur givmild jag kan vara med traditionsbrytandet – men för övrigt har jag gett efter.
En härlig tid väntar. Ta vara på den – varje dag!