...”och det där är en ekorre”, sa jag högt och hunden kom genast hoppande tillbaka med förväntan i ögonen.
(Förresten: Vad är det egentligen med ekorrar som får hundar att få fullkomligt spatt?)
Nu var det inte den lilla tjattrande hårbollen själv jag såg, utan spår i snön. I söndags var vi ute på skogspromenad i mild kyla. Å, det var härligt – trots att jag är en vinterhatare. Men snön tillför både mer ljus och mer spänning på vandringen, när inte bara hunden utan även jag kan spåra vilka som gått här före oss. Det är väldigt roligt, tycker jag.
Jag gillar att leta efter djurspår och försöka se vad de haft för sig. Harpaltarna hade förstås sprungit kors och tvärs, vilat lite ibland och – lämnat hårda kulor som en mig närstående fyrbening verkar jämställa med hundgodis. Knaper, knaper, knaper. Jag ryter, men vad hjälper det? Ingen puss på ett tag, alltså...
Så ser vi massor av små klövar, hm, är det rådjur eller vilda grisar? En bit längre fram, bland löven under en gammal vildapel, blir det uppenbart: vildsvin! I mängder.
Jag förstår inte hur trynet är beskaffat hos vildsvin. Här hade han/hen/de helt sonika kört ned trynet i jorden och plöjt framåt i den hårda jorden. Det blev en djup ränna i snirklar runt trädstammen. Hur ont borde inte det göra?
Men jag minns en förfärlig vinter för några år sedan. När vi klev ur bilen vid sommarhuset kunde vi se att vi var totalt – verkligen totalt – ensamma på platsen. Inte en enda vimsig hare hade hoppetihoppat över tomten, inget rådjur hade krafsat efter mat under snön, någon passage av en räv eller älg – nä, glöm det. Inte ens en åkersork hade plöjt en snötunnel runt trädet vid fågelmatningen.
Samma sak hände vecka efter vecka. Det var en deprimerande upplevelse. Det kändes som om naturen runt omkring hade tömts helt på liv.
Varför blev det så här? Jag har ingen aning om det handlade om klimatet eller jaktlaget eller andra djurs påverkan.
Den här vintern kan jag med glädje rapportera att världen har återgått till det normala på tomten. Mängder av harar har flängt fram och tillbaka, en katt har traskat längs husets kortsida (fågelmatningen, förstås), i söndags såg vi fyra rådjur krafsa bland vintergrönan innan de begav sig till äppleträdet, där de fick hjälp av trastarna att ta rätt på nedfallen frukt. Mitt i alltihop, stora hundspår i galopp runt tomten.
Härligt, nu finns det liv igen!
Om jag får önska mig något ytterligare till jul, vore det en liten hermelin. Nej, inte som en mantel, utan den levande lilla smala figuren som stående på bakbenen kikar med pepparkornsögon.
Jo, jag lovar, det hände för några år sedan. Den tittade upp vid en sten och försvann sedan som en blixt in genom en spricka i husgrunden. Så bedårande så jag nästan svimmade. Den var vääldigt nyfiken och jag såg den flera dagar. Så plötsligt hittade jag den död och kall någon vecka senare. Råttgift?
Jag grät en skvätt och begravde den intill flaggstången uppe på kullen.
Lena Grape Lilliehorn är journalist på Corren.